Krönika: Problematiken med historieromantiken
- eller hur jag blev nobbad av en vacker jungfru på medeltidsveckan
När jag var sexton år besökte jag för första och sista gången medeltidsveckan i Visby. Vi känner alla till den. Sedan 1984 har lajvande medeltidsjönsar – under en vecka i augusti – belägrat delar av ringmuren i Visby. Där bygger de upp en fantasivärld med tornerspel, marknader och rekonstruktioner av blodiga slagfält. Ett rollspel för både barn och stundom knepiga vuxna. Självklart är de utklädda. Utsmyckade i ylleplagg och struthättor, vissa mer plastiga än andra.
Så när jag besökte jippot för typ åtta år sedan så var jag just det – utklädd. I min kostym – en grå munkrock från kulturskolans mögliga kostymförråd, ett stort bylsigt tomteskägg med tillhörande peruk och en spetsig filthatt som min dåvarande flickväns pappa köpt under en ölresa i Böhmen på nittiotalet – efterliknade jag någorlunda trollkarlen Merlin. Jag var väldigt stolt över min vikgubbsliknande kreation. Jag spatserade runt och mötte feodalsystemets offer: fattighjon, torpare och backstugusittare. Alla var rena, mätta och glada.
Bland dofterna av eld, halm och kryddat kött så var det en som särskilt fångade min uppmärksamhet. I ett litet stånd serverade en ung vacker jungfru kanderade äpplen. Röda, feta och blanka av karamellsåsen. Jag fumlade med mitt betalkort. Hon hånlog. “Ska det där föreställa Merlin? Du vet att han inte fanns på riktigt.”
Jag förstår behovet av verklighetsflykt. Jag gör verkligen det. När världen är som mörkast – när krig, folkmord och känslan av demokratins förfall är påtaglig – behöver vi kliva in i en okomplicerad fantasivärld, och bara andas. Då lockar en medeltid utan svält, pest och hög spädbarnsdödlighet. En medeltid där man bara kan gå och mysa i sina ylleplagg och struthättor utan att höra dödsskriken av kvinnor som bränns på bål. Jag köper det. Vi blundar för att slippa mörkret. Struthättorna i Visby romantiserar den europeiska medeltiden och bär den med sig som en snuttefilt. Men där Merlin inte får vara med. För mycket fantasi i deras fantasivärld.
Det är ju inget nytt det här med romantisering av en svunnen tid. Riksdagspartier bygger hela sin politiska identitet på den sortens bakåtsträvande retorik; längtan efter det gamla, homogena Sverige. Detta resonemang återspeglas i sociala medier till stor framgång, oavsett om innehållet är politiskt kopplat eller ej.
Ingen TikTok- eller Instagram-skrollande människa har väl undgått framgångskontot klaras.antikvariska. På förhållandevis kort tid har Klara fått miljontals visningar och hundratusentals gillamarkeringar. I det kurerade innehållet får vi som tittare en inblick i hennes vardag där hon tillsammans med sin kille lever i trettiotalet. Deras lägenhet är murrig och ser ut att lukta gammalt. Hon steker strömming efter gamla recept, stickar tröjor efter omoderna mönster. Han kör en gammal bil som man måste veva i gång. Ibland får vi träffa deras vänner som delar deras livsstil, oftast rosiga om kinderna av gammeldags punsch. En hel ensemble av trettiotalsjönsar, som självklart är utklädda efter epoken. Det ser onekligen ganska mysigt ut.
Men likt medeltidsjönsarna, har Klara handplockat mysiga tidsmarkörer från trettiotalet utan att ge dem historisk kontext. Framför allt förespråkar hon hållbarhet i kost och mode; lappade vintagekläder av rejäla naturfiber och måltider som tar vara på minsta slaktrest. I hennes trettiotal slipper vi demokratins förfall och nazismens uppgång, vi slipper misogyna könsroller och kriminaliserad homosexualitet.
Jag vill inte svinga för mycket mot Klara. Precis som alla andra är hon kapabel till att ha två tankar i huvudet samtidigt. Hon är medveten om trettiotalets komplexitet och förhåller sig säkert sunt till det. Hon läser liksom en kandidatexamen i historia, hon har koll. Men hennes följare? Majoriteten av dem som nås av hennes innehåll vet ju inte det, de ser bara en ung kvinna i trettiotalskläder som steker strömming.
Sociala medier är en fantasivärld där handplockade, välplanerade bilder och videor får representera en hel människas väsen. Doom-skrollar man igenom klaras.antikvariska blir man nostalgisk efter ett trettiotal som aldrig existerat. I stället trånar man indirekt efter ett enkelt, homogent Sverige, där trettiotalets faktiska sunkiga värderingar och ideal ligger och skvalpar under ytan. Värderingar som tyvärr alltmer börja visa sitt fula tryne i samhället igen.
Men vad vet jag? Jag ville bara leka trollkarl och köpa ett kanderat äpple i en mysig fantasivärld.
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.
