Landsbygdskorren: En kris i krisen eller ingen kris alls?
Artikelserie: Landsbygdskulturen och coronan
Del 1 av 3
Vår landsbygdskorre Astrid Pleijel har pratat med tre personer verksamma inom kultursektorn utanför storstäderna om relationen mellan storstad och landsbygd och om hur landsbygdskulturen mår under coronakrisen.
Astrid Pleijel presenterar sig själv som en språknörd som älskar att sitta i skogen (eller solen!) och läsa. Bosatt tillsammans med partner, hund och häst i den lilla byn Egypten utanför Hällingsjö med nära till både skog och sol (de dagar den visar sig). Hästar, hundar och gamla antika filosofer - mina största intressen.
Var ska jag börja? Det är mycket som förändrats sedan viruspandemin bröt ut. Jag är, som innan, fast i mitt lilla hus på landet. Fast är jag väl för övrigt inte. Jag lever i någon slags självvald isolering, självvald för att det jag jobbar med just nu innebär mycket fysisk ensamhet. Men jag klagar inte. Jag har ju hunden. Och hästen. Partnern. Och grannens kor. Och ganska mycket att göra. När jag inte skriver för KulturUngdom jobbar jag som översättare och sitter just nu med texter skrivna av en fransk 1800-talsfilosof. Han är definitivt ett spännande sällskap. Jag jobbar också med att förbereda de kurser jag och den förening jag driver, Föreningen Skepsis, ska hålla i sommar. Jag är oftast fysiskt ensam men jag inte sysslolös, trots den rådande krisen.
I min självvalda isolering undrar jag: hur mår egentligen kulturen på landsbygden i tider av kris? Landsbygdskulturen verkar alltid vara i kris. Alla pengar verkar gå till storstadskulturen. Alla människor verkar bo i storstäderna. Jag bestämde mig för att prata med några av de som bor och verkar inom kultursektorn på landsbygden, eller åtminstone utanför storstan, för att få en bättre överblick. Kan den krisande landsbygdskulturen klara krisen bättre än storstadskulturen, kanske just för att den ständigt befinner sig i kris?
“Ska jag gå ut i trädgården, vifta med Pride-flaggan och ropa ’här är jag!’?” – Vikky Engdahl
Foto privat
Vikky Engdahl
Ålder: 25
Bor: Tidaholm
Gör: Jobbar på Västgöta-Bladet genom utåtriktad daglig verksamhet. Sysslar med poesi, skönlitteratur, fotografering och häng vid datorn. Har arrangerat transseparatistiska bad och hälsofrämjande samtal genom föreningen Regnbågsvulcanen.
Jag pratar med Vikky Engdahl. Hon är transkvinna, brinner för HBTQ-frågor och har arbetat mycket med att skapa samlingsplatser för HBTQ-personer i Tidaholm, där hon bor. Första gången vi pratar ringer hon mig och säger att hon fått mitt mejl och undrar om det hon gör verkligen räknas som kultur? En stor fråga utan svar, men jag svarar glatt ”ja, självklart!”. För mig är kulturen en plats där människor möts, pratar, utmanar och undersöker. Vikky har bland annat varit aktiv i föreningen Regnbågsvulcanen och har arrangerat transseparatistiska bad och hälsofrämjande samtal för transpersoner.
Jag fastnar vid det här med hälsofrämjande samtal. Vi pratar mycket om det, om värdet av samtalet som något som främjar hälsan. Vi pratar om att alla samtal för tillfället är inställda. Den sista inplanerade transseparatistiska badträffen hann precis hållas innan viruset bröt ut. Sedan dess har Vikky inte mycket att göra, säger hon. Hon har alltså gott om tid att prata med mig. Och vi pratar om samtal. HBTQ-personers välmående är lägre än snittet i samhället och behovet av mötesplatser och just hälsofrämjande samtal är därför väldigt stort, säger Vikky. Det faktum att ingen längre kan ses och prata innebär att just dessa hälsofrämjande rum för tillfället är stängda. Vikky berättar att intresset för digitala samtal är svalt och därför har det inte blivit några. Förutsättningen att få folk att engagera sig är annorlunda på landet gentemot storstan, säger Vikky. Det har väl naturligtvis sin naturliga förklaring (det finns helt enkelt färre människor på lagom avstånd på landsbygden), men det har också med rädslan för omvärldens ögon att göra. Steget att engagera sig blir större när det inte går att ”gömma sig” i folkmassan. I storstan finns så mycket folk att det är lättare att både vara sig själv och samtidigt smälta in. I en småstad eller på landsbygden smälter man snarare in genom att förtränga de delar av sig själv som man vet att folk kommer se som utstickande, vulgära eller provocerande.
När vi pratar om detta kommer vi återigen in på det digitala samtalet. Vikky säger att hon själv hittade ett sammanhang just via internet. Att många HBTQ-personer ofta gör det. När världen man lever i inte verkar tänka som en själv, kanske till och med förminskar ens egna tankar, finns det trygga rum på internet. Vikky har via bland annat Facebook och olika föreningar hittat en mycket större umgängeskrets än vad hon upplevde att hon gjorde ”i verkligheten”. ”Det tycker jag är positivt med det digitala” säger hon, ”och kanske också positivt med coronakrisen – det är enklare att träffa folk online. För hur träffar man annars nya HBTQ-personer? Ska jag gå ut i trädgården, vifta med Pride-flaggan och ropa ’här är jag! Var är ni, HBTQ-personer?’ På internet kan man söka sig till likasinnade.” Vikkys ofrivilliga ensamhet botades via internet. Men räcker det med den digitala världen när vi vill ha hälsofrämjande samtal? Den som lever får se.
Vikky är ännu inte särskilt orolig för framtiden. ”Att samla folk och få pengar till det man vill göra är alltid ett problem” säger hon. ”Kulturen krisade redan innan. Jag känner ingen direkt oro för framtiden som det är just nu.”
”Förhållandet mellan stad och landsbygd måste vara i harmoni. Att det förhållandet fungerar är ett krav för att samhället ska gå runt.” – Erik Christensen
Foto: Matilda Itzigehl
Erik Christensen
Ålder: 22
Bor: Sunnersberg
Gör: Frilansmusiker. Aktuell med projekt där han tolkar Gustaf Frödings texter. Nu när alla spelningar ställts in jobbar han också i restaurangbranschen.
Erik Christensen inleder vårt samtal med att han är tacksam över att inte vara instängd i en lägenhet nu när samhället är virussmittat. Helt klart en fördel med landsbygden just nu, det där att det är folktomt jämfört med storstan. Jag håller med honom, för mig är det guld värt att kunna vara ute precis hur mycket jag vill utan att behöva oroa mig över någon kontakt med viruset. Erik bor utanför Lidköping och jag förstår från början inte riktigt exakt var han bor – Kålland? Sunnersberg? Någonstans mellan Spiken och Kållandsö? – och vi pratar en stund om det. Vi landar i att han bor i Sunnersberg, eller åtminstone utanför Sunnersberg.
Allt är inte frid och fröjd i Eriks liv just nu, även om han har en trädgård att gå ut i. Han är musiker och hade storslagna planer inför sommaren. Han har gått på Nordiska visskolan på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv, en utbildning där eleverna arbetar mycket med sceniskt uttryck och förbereds för att bli frilansmusiker. Under sitt andra år har Erik jobbat med ett projekt där han tolkar Gustaf Frödings texter. Han har gjort ett konsertprogram, tonsättningar, tolkat de tonsättningar som redan finns. Spelningarna var bokade – allt var klart inför sommarens turné. Två spelningar hann han med, i februari. Sen kom viruset och knackade på dörren, och nu har Erik istället fått ett jobb inom restaurangbranschen för att hålla sig flytande under sommaren.
Han berättar för mig hur han funderat ett tag på vad han vill göra – satsa på musiken till 100 procent eller inte? Tanken var att försöka leva på enbart musiken i ett halvår eller så. Denna sommar skulle få bli pilotavsnittet. ”Tankarna på att kanske göra något annat skyndades på av coronan” säger han, och berättar att han sökt till journalistprogrammet nu till hösten. Han berättar att hans handledare beskriver händelsen som ett fyrverkeri han byggt upp och varit jättetaggad inför, men så fort han tände på så hände… ingenting.
Jag frågar honom om han har några möjligheter att arbeta digitalt, och han svarar att ”jo det är möjligt. Men… jag har inte riktigt kommit fram till i vilken form.” Vi diskuterar detta, om vad övergången till det digitala får för effekter på den konstnärliga processen. Erik säger att en livesänd spelning skulle kännas lite läskig och utelämnande. ”Jag är också förtjust i den där kontakten man får med publiken, att man kan ta tillvara på de där spontana missödena som kan hända”, säger han. Man kan förvisso ha kontakt med sin publik även digitalt, men vi är båda överens om att det inte blir samma sak. ”Sen finns den här självkritiska aspekten – hur många är det egentligen som skulle titta? Vid en ’vanlig’ spelning krävs det mycket för att någon ska resa sig och gå, men en digital livesändning är enkel att bara lämna. Jag är ju så ny, så det känns lite läskigt. Det har känts bra att spela på visklubbar, där man vet att det finns en publik som lyssnar. Det finns en rädsla för att det inte ska finnas på samma sätt i en digital livespelning.”
Det leder oss in på vem som egentligen kan göra en relativt smärtfri övergång till digitala livestreamade spelningar – är det enklare för en stor eller liten artist? Och vad gör coronaviruset med musikscenen? Erik berättar om hur han hörde någon säga något i stil med ”jag tror ändå att mindre artister kommer gynnas av det här viruset”, och han svarar – något upprörd – ”ja, men vi förlorar också våra spelningar. En stor artist kan få ett samtal från TV4 och vara med i ’Så mycket bättre’. Stora artister har större möjligheter att fortsätta tjäna pengar på sin musikerkärriär.”
Samtidigt är han försiktigt optimistisk. Han berättar att han tycker att frågan storstad/landsbygd är oerhört viktig – inte bara när det gäller kulturen utan generellt. ”Förhållandet mellan stad och landsbygd måste vara i harmoni. Att det förhållandet fungerar är ett krav för att samhället ska gå runt.” Han är själv noga med att betona att han inte vill vara en person som dömer någon fördomsfullt bara för att hen kommer från storstan, precis som han ogillar att folk dömer människor från landsbygden. ”All mat kommer ju från landsbygden!” utropar han. När jag frågar honom om han tror att coronaviruset kommer bidra till att storstadsfolk flyttar ut på landsbygden tycker han att det bara är bra. ”Det finns redan en stor efterfrågan av kultur på landsbygden, men man är inte lika van att ha ett ständigt utbud som man har i storstan. Om folk med ett stort behov av kultur flyttar ut på landsbygden tror jag bara det skulle berika landsbygdskulturen.”
Generellt låter Erik positiv inför framtiden, tiden efter coronaviruset. Jag anar en storsint förmåga att ”go with the flow”, vad nu det kan tänkas betyda. Acceptera att läget är som det är och fortsätta vara försiktigt positiv inför framtiden. Det är känslan tar jag med mig från mitt samtal med Erik.
“För det som jag gör är det perfekt att bo just där jag bor.” – Siros Vaziri
Foto: Pepo Herrera
Siros Vaziri
Ålder: 25
Bor: Mariestad
Gör: Trummis och trumlärare, främst online men håller även i utbildningsdagar och -helger. Kärnan i hans verksamhet är hans ”daily drum bites”, som han skapat sig ett namn med via framförallt Instagram.
Siros Vaziri är mer än bara trummis. Han har hittat ett sätt att försörja sig på sitt trumspelande som inte totalt kraschat i samband med corona-krisen. Tvärtom är han noga med att påpeka att han är ganska opåverkad – ”jag lever i min egen lilla bubbla” säger han. Och han menar att han har haft tur som hittade in i denna bubbla just när han gjorde det. Fram till slutet av förra året var han nämligen själv beroende av spelningar. I höstas bestämde han sig för att starta en prenumerationstjänst online istället för att spela i band, en tjänst där du kan prenumerera på dagliga korta små trumlektioner. Siros hade redan ett ganska stort antal följare på sociala medier så uppstarten gick relativt enkelt. När krisen slog till var han redan i full rullning, och hans säger att ”det enda jag behöver för att kunna jobba är en internetuppkoppling och en plats för mina trummor”.
Det är dock inte riktigt hela sanningen, även om han definitivt verkar klara sig alldeles utmärkt med bara det. Men han hade planer på att hålla vad han kallar ”drum camps” – helgkurser där människor samlas för att prata om och spela trummor. Tanken var att öppna för att även göra dessa camps tillgängliga för internationella kunder, men nu har de planerna lagts på is. Han hoppas dock på att kunna genomföra åtminstone ett drum camp redan nu i augusti.
Vi pratar om fördelen med att jobba digitalt på det sätt han gör. ”Jag ser många nya initiativ att gå över till digitalt skapande – både för att man måste men också för att det är bra” säger Siros. ”Det är kul och häftigt att se hur kreativa folk kan bli. Men det är ju inte the real deal när det gäller konserter och andra evenemang som vanligtvis sker live inför fysisk publik. Det blir en helt annan dynamik med livestreaming.” En sak som Siros tycker är positiv med att allt fler ställer om eller tvingas ställa om till mer eller mindre digital produktion är att tanken om att online-musiker inte har ett ”riktigt” jobb utmanas. ”Nu är det tvärtom” säger han. ”Folk har fått en helt annan syn på att livnära sig online.”
Siros berättar att han ofta fått höra att han inte har någon jobbsäkerhet. Men nu när vi lever i kris visade det sig att det är just det han har. När många av de som gått en lång utbildning och skaffat sig ett ”säkert” jobb är permitterade eller kanske inte ens har kvar sitt jobb ser frågan om jobbsäkerhet radikalt annorlunda ut. ”De gamla dogmerna utmanas” säger han. ”Det är på tiden att fler förstår att det jag gör är precis lika legitimt som ett ’vanligt’ jobb.”
Jag frågar Siros om hur det är att jobba som han gör utanför storstan. Han bor i Mariestad och jag förstår snabbt att han tycker att det har väldigt stora fördelar gentemot att leva i en storstad. ”Jag hade inte haft ett arbetsliv om jag bodde i storstan” säger han. ”Här är det billigt, enkelt och gångavstånd överallt. För det som jag gör är det perfekt att bo just där jag bor.” Till och med för helgkurserna han håller? undrar jag, eftersom jag tänker att folk ofta tycker att det är lättare att ta sig till storstan. Men Siros menar att det är tvärtom – folk uppskattar verkligen charmen och ”hemma hos-känslan” som han kan ge sina kursdeltagare, just eftersom han inte bor i storstan. Han påpekar dock att just Mariestad ligger väldigt bra till, mitt på E20:an mellan Göteborg och Stockholm. Det gör det enkelt för folk att ta sig dit. Folk åker dock inte bara från storstan utan från hela landet för att besöka just honom i just Mariestad.
Vi pratar mycket om det. Det där att folk prenumererar på hans tjänst just för att den är hans. Han säger att det just nu, på grund av coronaviruset, sker en inflation i utbudet av exempelvis gratis trumlektioner på internet. Det rubbar balansen mellan det säljiga och det personliga i hans arbete. Just nu behöver han göra det extra tydligt varför folk ska betala för just hans lektioner när de kan hitta hur många andra trumlektioner som helst på internet. ”Det måste vara något unikt med just mig” säger han, ”men jag kan inte vara för säljig. Just nu försöker alla sälja Skype-lektioner eller noter, man krystar fram onlinematerial.” Han tror dock inte att det kommer vara ett problem i längden, utan säger att allt kommer jämna ut sig i slutändan.
Överlag verkar den här tron på att allt ordnar sig med tiden vara stark hos Siros. Han ser det här viruset dels som ett genrep inför värre katastrofer som kan drabba oss i princip när som helst, men också som en slags möjlighet till förnyelse. Han säger att många kulturföretag kommer gå under. Men han säger också att ”kanske kommer detta bli spiken i kistan för många som känner att ’nu är det dags att gå vidare’. Många befann sig i en ekonomisk kris redan innan. Sen kommer det komma en ny eldsjäl och mycket nytt kommer skapas. Det kommer kanske vara ett halvbra utbud en tid, och folk kommer fortsätta vara rädda för folksamlingar, men sen kommer det stabilisera sig.”
Tanken om den rådande viruskrisen som ett genrep stannar kvar hos mig. Vad kommer finnas kvar efter den här krisen? Vilka tankar kommer stanna? Siros tror exempelvis att mataffärerna inte kommer plocka ner sina plexiglasskärmar i första taget – ”för varför skulle de?”. Han tror att vi kommer fortsätta vara noggranna med hygien och med avstånd till andra människor. Jag håller med. Vi kan inte veta var vi kommer vara framöver, men vi kan åtminstone veta att vi tvingats reflektera över hur och var vi befinner oss nu, både i förhållande till omvärlden och i förhållande till varandra.
Har jag fått svar på min inledande fråga? Hur mår egentligen landsbygdskulturen i tider av kris? Kanske inte jättebra, men ändå helt okej, skulle jag säga efter mina intervjuer. Att sprickan mellan landsbygd och storstad existerar är det ingen som blundar för, men det verkar inte som att krisen drabbat landsbygdskulturen hårdare än storstadskulturen. Snarare tvärtom? Ingen av de jag intervjuat har varit särskilt oroliga för framtiden. Tvärtom verkar krisen ha tvingat fram en ibland nödvändig eftertanke hos många kulturarbetare, oavsett om de befinner sig på landsbygden eller inte. Vad vill jag göra med mitt liv? Är det dags att gå vidare och göra något helt annat eller vill jag satsa på att anpassa det jag gör efter förutsättningarna?
Något som blivit tydligt, vilket kanske inte är så förvånande, är att den som redan gjort stora satsningar på att arbeta digitalt hittills klarat krisen utan mer än något enstaka skrapsår. Att kunna arbeta på distans verkar vara essentiellt i den här krisen. Om man är bättre på det på landsbygden än i storstan vet jag inte. Vi som bor på landet generellt har större distans till arbetsplatser och är därmed kanske också är bättre på att hitta sätt att arbeta på distans – men det är bara en spekulation från min sida.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att minnas att vi människor tenderar att må som bäst när vi fysiskt träffar andra människor. När vi möts på en spelning, en kurs eller för ett samtal. Det är, som vi alla vet, en sak att överleva och en annan att leva. Även om grannens kor duger som sällskap under en period kan jag inte låta bli att längta till den dag då jag utan oro kan träffa andra människor igen. Än så länge lever jag på hoppet om att den dagen ska komma om inte alltför lång tid.
