Landsbygdskorren: Nya idéer och gamla möjligheter
Artikelserie: Landsbygdskulturen och coronan
Del 2 av 3
Coronalivet fortsätter. Med det kommer den numera välkända osäkerheten kring framtiden. Kommer spelningen bli av i höst? Kommer den bli av i vår? Eller inte alls? Vår korre Astrid Pleijel fortsätter undersöka hur pandemin påverkar kulturaktörer på den mindre orten.
Astrid Pleijel presenterar sig själv som en språknörd som älskar att sitta i skogen (eller solen!) och läsa. Bosatt tillsammans med partner, hund och häst i den lilla byn Egypten utanför Hällingsjö med nära till både skog och sol (de dagar den visar sig). Hästar, hundar och gamla antika filosofer - mina största intressen.
En sommar har gått sedan jag senast gjorde ett nedslag i kulturlivet på landsbygden. En sommar som på många sätt varit som somrar brukar, med sol och bad och trängsel på stränderna. Och som samtidigt varit väldigt ovanlig, med inställda konserter, släktingar man inte får träffa ens på midsommar och upprörda röster över trängseln på stränderna. Nu när hösten närmar sig kändes det dags att återigen göra ett nedslag i landsbygdskulturen. Hösten 2020 – den tidsperiod dit allt förflyttades för att vi alla hade ett naivt hopp om att allt skulle vara över då. Vad säger kulturarbetarna på landsbygden om denna hoppets höst, som inte blev som någon tänkt sig?
Jag återvänder till Siros Vaziri, som är precis lika positiv som han var sist vi talades vid. Om möjligt ännu mer positiv. ”Allt har gått jättebra!” är det första han säger. I juni hoppades han att han skulle kunna hålla två drum camps, tredagarskurser för trummisar, i augusti. När vi pratar har han nyligen hållit i den sista: ”De blev till och med mer än fullbokade!” Jag frågar hur stor påverkan viruset haft på kurserna och han svarar: ”alla var införstådda i vad som gällde. Folk verkade mest tycka att det var skönt att få prata om något annat. Hur ofta får man chansen att träffa andra trummisar och bara prata trummor? Det är kul att komma iväg och träffa likasinnade, extra mycket just nu.”
För Siros del, som redan har majoriteten av sin verksamhet online, har väldigt få planer ändrats. Den största skillnaden som viruset inneburit för honom har varit logistiken kring drum campsen. ”Jag har lärt mig mycket om logistik” säger han. Det innefattar bland annat att ha rätt storlek på lokalen, möjlighet att tvätta och sprita händerna, boka rum på hotell och boka bord på restaurang. Just att han bor där han bor har gjort det möjligt för honom att uppfylla alla de krav som viruset ställer på det logistiska. Det är en stor fördel att bo i en liten stad eftersom tillgången till billiga lokaler är mycket större än i storstan. Samtidigt fortsätter han: ”Jag är inte beroende av mina drum camps, även om de är kul att genomföra. Jag har haft tur, även om jag också jobbar väldigt hårt. Jag vet att det har varit väldigt tufft för många andra som är i samma bransch.” På frågan om han sökt något av alla de krisstöd som finns för kulturarbetare svarar han att han knappt varit medveten om att det funnit möjlighet att söka dem. ”Jag har inte känt det behovet. Tvärtom går det ganska bra för mig, i och med att jag redan jobbar online.” Siros tror också att det varit lättare för honom att göra det han gör, att lösa de logistiska utmaningarna som krisen medfört, just för att han bor i en småstad.
Vi pratar lite om coronaklimatet, om hur det fortfarande inte går att veta vilket lands strategi som varit den bästa och att det är svårt att veta vad som är rätt och fel i det här läget. Samtidigt börjar folk så sakteliga anpassa sig. ”Krisen kanske till och med har varit bra för vissa?” säger Siros. ”Som en knuff i ryggen. Folk har börjat göra små corona-gig. Folk blir påhittiga – det är en positiv grej.”
En som upplevt just den där knuffen-i-ryggen-effekten är Erik Christensen. Sist vi talades vid var Erik ganska uppgiven eftersom hela hans konsertplan raserats av virusets framfart. När vi nu hörs dryga två månader senare säger han istället att det faktiskt var ganska skönt. ”Det blev en möjlighet att starta om. Det kanske kan låta tramsigt, men att ha kunnat lyssna på och skapa musik utan krav har varit väldigt skönt. Jag har funnit en ny musiklust och glädje som kommit ur att jag inte kunnat göra det jag planerade” säger han. ”Jag har haft tid att utforska nya grejer. Jag har börjat intressera mig för jazz – det har jag aldrig varit intresserad av innan. Jag har kanske inte skrivit jättemycket, men jag har många nya tankar och idéer om vad jag skulle kunna göra.” Samtidigt uttrycker han en viss oro för framtiden. ”Det är svårt att hänge sig åt något när man inte vet vad som kommer hända. Jag har ingen aning om hur min vardag kommer se ut om tre veckor.” Oron verkar dock inte så långtgående eftersom han fortsätter: ”Då kanske jag är igång och repar. Det blir spännande att se.”
Eriks höst är inte huggen i sten. Det beror delvis på viruset, men också på att Erik just nu befinner sig på en plats i livet där det kan ta lite olika riktningar. Han är just nu reserv på journalistprogrammet i Göteborg och söker samtidigt jobb. På frågan varför han söker sig till Göteborg svarar han att det dels är dags för ett miljöombyte, dels att flytten innebär en bättre möjlighet för honom som musiker i just den situation han befinner sig i just nu. ”Men det finns extremt många bra band som kommer från småstadsmiljön! Jag upplever att de kan få en energi av att inte ha alla de krav på sig som man har i storstan. Det finns en annan medvetenhet i storstan, i småstan är man friare.”
Inte heller Erik har sökt stödpengar. ”Dels kände jag väl att jag inte var i akut behov av det. Jag hade fixat ett annat jobb, och det var det bästa alternativet för mig. Det fanns andra med större behov, kände jag. Men jag hade förmodligen sökt om jag inte hade hittat ett jobb.”
En som däremot sökt ett stödbidrag – men inte fått det – är Samantha Ohlanders. Hon hade turligt nog redan planerat att 2020 skulle bli ett lite lugnare år eftersom hennes 2019 var väldigt intensivt med långa turnéer. Tanken för detta år var (och är) att samla in, repa ihop och spela in nytt material, något som inte alltid är så lätt som musiker där den huvudsakliga inkomsten kommer från spelningar och turnéer. Samtidigt anar jag en viss oro kring virusets verkningar i samhället. ”Det är svårt att boka nya spelningar. Ingen vet något! Jag har lite grejer inbokade nästa år, men inte ens det är säkert att det blir av.” säger hon och fortsätter: ”I våras var jag väldigt orolig, det viktigaste för mig var att kunna umgås med och hjälpa min familj där några är i riskgrupp, därför ville jag helst inte träffa så många utomstående. Planen att repa och spela in nytt material med mina band och musikerkollegor fick pausas. Men jag upplever att ju längre pandemin pågår desto mer har den oron släppt. Nu jobbar vi på mer som det var tänkt innan pandemin.”
Samantha är folkmusiker och kompositör bosatt i Järvsö i Hälsingland. När vi talas vid har hon precis avslutat en inspelning av ett projekt som går ut på att ge världsarvet Hälsingegårdarna en ljudlig dimension. Jag frågar om de största fördelarna med att leva och verka på landsbygden, framförallt menar hon att det är en lyx att få bo på en plats som verkligen är hemma, där hon är född och uppvuxen. Men hon är precis som Siros också inne på tillgängligheten till bra lokaler. Hon äger en gammal skola i Järvsö och har en inspelningsstudio i vardagsrummet. Samtidigt spelar hon över hela Sverige och repar mycket med personer som bor i Stockholm och Göteborg och säger att det som gjorde det möjligt för henne att flytta hem till Järvsö efter studierna i Stockholm är att det finns en tågstation där. Möjligheten att enkelt kunna resa är viktig.
Vi återkommer till de krispengar som finns att söka för kulturarbetare i coronans tidevarv. Samantha påpekar att det finns en problematik med att ersättningen främst gäller inställda spelningar: ”Visst är det bra att det finns kompensation, men så småningom kommer spelningarna ta slut. Nu har man ju inte kunnat boka några nya.” Hon nämner att Norges motsvarighet till Kulturrådet erbjudit att man kan få 80% av 2019 års genomsnittsinkomst som kompensation. ”På nåt vis känns det mer rättvist” säger hon, ”Men det blir också en punktinsats. Egentligen behövs mer löpande stöd under tider av kris.”
Jag frågar om hon tror att de stödpengar som delas ut nu fördelas ojämnt mellan stad och landsbygd. Baserat på den utredning som bland annat kulturjournalisten Gunilla Kindstrand gjort och som visar att ungefär 80% av det statliga kulturstödet hamnar i storstäderna samtidigt som det är en minoritet av medborgarna som bor där, tror hon att den snedfördelningen återspeglas även i detta stöd. ”Jag tror det delvis har med självbilden att göra. Det finns en stor dold grupp på landsbygden som sysslar med kultur men som inte benämner sig själva som konstnärer. Det finns inbyggt i ens självbild och hur media ser på en, det är en skevhet i samhällsstrukturen. Landsbygden anses endast vara relevant på lokal nivå medan städerna är av nationellt intresse. Samtidigt behöver vi rent rationellt människor över hela Sverige inte minst vid våra landsbygder. Detta har kanske blivit ännu mer tydligt i och med pandemin.”
Kulturen på landsbygden behövs, och behöver kanske också en viss stöttning i sin självbild och sitt självförtroende. Jag tror, precis som Samantha, att det finns ett stort antal ”dolda” konstnärer på landsbygden, personer som kanske är kända lokalt men som hade ansetts betydligt mer talangfulla och viktiga om de levt och verkat i storstan. Kanske kan de se sin chans att ta plats i krisens kölvatten? En känsla jag har efter samtalen med de jag intervjuat för denna text är att kreativiteten på landsbygden verkar ha fått ett visst uppsving i och med coronakrisen. Självklart har pandemin slagit hårt mot många, men jag anar också en nyfunnen kreativitet. Kanske kan det i viss mån bero på att livet på landsbygden är lite mer tryggt och stabilt, både rent generellt men också när det gäller möjligheterna att utöva sitt yrke som konstnär? Tillgång till corona-anpassade lokaler är viktigt idag, och den tillgången tycks vara betydligt bättre på landsbygden än i storstan. Utan tillgång till bra, stora lokaler hade Siros möjligheter att genomföra sina drum camps varit betydligt mindre. Nu hade han dem enkelt tillgängliga, just för att han bor i en liten stad. Utan tillgång till replokal och studio i hemmet hade Samanthas musikerliv varit väldigt annorlunda i den kristid vi lever i idag. Nu kan hon fortsätta repa och spela in musik som hon gjorde tidigare, om än lite försenat. För Erik har det istället varit så att han utan inställda spelningar kanske inte hittat sin nyvunna lust för musikskapandet. Krisen frigjorde ett utrymme för honom att upptäcka det. Coronakrisen verkar ha gett landsbygdskulturen en ny våg av kreativitet, en våg som kunnat bli verklighet mycket tack vare de möjligheter som redan fanns där.
