Krönika: Jag förstår inte filmen, alltså är den bra
När jag skulle välja vilken bild på mig som skulle visas här på Kultur Ungdom hamnade jag i en situation jag alltid hamnar i. Nej, jag sitter inte alltid och väljer ut profilbilder till olika nättidningar. Detta handlar om något annat. För det första tar jag aldrig bilder på mig själv och är lagom förtjust i när mina kompisar bländar mig med deras kamerablixt. För det andra är det otroligt svårt att veta vad för typ av bild man ska ha. Vad som ger rätt intryck.
Jag hade lite olika förslag som jag bollade med mina kompisar och i slutändan stod det mellan två bilder. Antingen kunde jag välja den där svartvita bilden med kolsvart bakgrund och där jag med en vit tröja står med en mycket allvarsam blick, ett sådant där riktigt “skådespelarfoto”. Svårt. Eller så kunde jag välja den färgglada bilden när jag sitter och fikar med min bästa kompis och har ett brett leende på läpparna och tilltufsad frisyr, ett sådant där riktigt “feel good-foto”. Lättsamt. Här sker “situationen jag alltid hamnar i”: Kan man verkligen arbeta kreativt, till och med kalla sig för konstnär, men inte vara den där svåra typen i svartvitt? Kan man bli tagen på allvar trots att man inte lever som i en becksvart Norénpjäs?
Det finns en utbredd överenskommelse, särskilt bland ungdomar iklädda polo och basker, att riktig konst bara kan vara svart, abstrakt och svartvit. Att Marvelfilmer inte är riktig film, att buskis inte är riktig teater och att man inte kan kalla sig musikintresserad om man bara lyssnar på de största artisterna. Helst ska man föredra en tjeckisk regissör som spelar in bilder på asfalt för att berätta något om samhället eller teater där skådespelarna, iklädda kroppsstrumpor, ålar sig fram längst golvet i kritik mot makten eller en låt av en obskyr indiegrupp som mest består av bastoner som skär sig mot varandra. Jag kommer själv på mig att tänka att Persona av Ingmar Bergman är en mycket bättre film än till exempel Pirates of the Caribbean, trots att jag inte förstår ett dugg av Persona men kan recitera hela piratfilmen.
Vi grämer oss över att färre personer ser på teater, går på museum eller inte reagerar när kulturbudgeten sänkts, men vad kan man förvänta sig? Blir kulturen och konsten en sluten, svår ryggdunkarklubb är det klart att man inte reagerar när ett museum plötsligt börjar ta inträde eller när en gamal teater vittrar sönder. Borde det inte ses som en dumförklaring när Clara Sola vinner bästa film på Guldbaggegalan 2021, när den bara hade cirka 40 biobesökare? Den kommersiella konsten bör uppskattas och uppmärksammas, trots att den kanske är lättare i sitt tilltal. Å andra sidan är det viktigt att smal kultur lyfts fram och stöttas. Egentligen är hela grundidén fel. Jag säger som på Lendo-reklamen: “Jämför lån, inte konst”.
Det är läskigt att kritisera svår konst, eller kanske erkänna att man inte förstod ett dugg. Jag vill inte bli dumförklarad och höra att anledningen till att jag inte tyckte om filmen var för att jag inte förstod den. Jag kan skriva en hel krönika om en viss typ av tonårskillar på nätet som skyddar filmregissören Christopher Nolan till varje pris. Hur de menar att hans filmer är mycket svåra att förstå och att om man inte gillar en film av honom är det helt enkelt för att man inte begriper sig på denna storartade konstnär. Inget illa menat mot Nolan, han är grym, men hans filmer är inte så svåra att förstå som tonårskillarna vill få det att verka.
Om vi vill skydda kulturen måste vi göra så att den känns tillgänglig för alla. Vi måste rasera idén om att all teater är svår, att Marvelfilmer inte är riktiga filmer och att konstutställningar bara är något för en intellektuell elit. Det ansvaret ligger på oss som redan bryr oss om de anrika teatrarna. Vi måste bjuda in, sluta ryggdunkas och välkomna det vi fisförnämt kallar “fulkultur”. Mitt bidrag till att välkomna fulkulturen blir att välja bilden när jag äter värmlandstårta.
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.
