På bussen fram och tillbaka från Örebro
"– GÖR ALLT NI VILL! VÅGA VÅGA, och våga fråga folk ni ser upp till om hjälp. Utnyttja att det finns kulturfrämjande verksamheter som riktar sig mot unga och låna lokaler, sök pengar etc även om idéer inte känns helt 100. Och sök likasinnade att genomföra idéer med!"
Del ett av tre i intervjuserien där vår medlem Matteo Ippolito samtalar med andra unga kreatörer om den snåriga vägen till skapandet.
Det är inte lätt, det gäller det mesta i livet. Men bland det svåraste kan vara att hitta stadig grund att stå på gällande ens kreativa åtagande. Därför har jag – kulturjournalist och poeten Matteo – intervjuat tre unga kreatörer som alla har gått igenom den resan och funnit sitt sätt att hantera det kreativa och dess utmaningar.
Den första av skaran är Jennifer Carzties, 27 år ung, som tidigare blivit publicerad som Månadens poet (hos KulturUngdom, reds. anm.) samt aktiv som skådespelare, där hon både varit i radio samt på scen. Nu möts vi på ett kafé för att diskutera konsten.
Hur kom du till skrivandet?
– Det vet jag inte, har nog alltid gjort det på olika sätt. Jag började med dagbok och tog från min miljö, jag lekte socialsekreterare och hittade på små berättelser utifrån vad vi såg runt om oss. Det var verkligen inte medvetet, men bara där blev det som små pjäsmanus.
Hur har din miljö påverkat skapandet?
– Jag bodde då i Östernärke, som många andra kände jag nog att den här staden är för liten för mig, det kreativa blev inte bara ett sätt för mig att ta mig an och bearbeta min miljö utan också en väg framåt. Lite sådär ”se mig, ta mig härifrån!”. Sen blev det att man åkte buss fram och tillbaka från Örebro, för det är stan och direkt coolare. Ljuger för mamma att man ska till någon fin filmkväll och istället så blir man döfull, ägnar ensamma timmar på den äckliga nattbussen hem. Och vad händer på 217:an egentligen!
Inget gott skulle jag tro.
– Jo men verkligen! Där tog jag chansen att verkligen skriva av mig, dikterna blev som listor eller sms som jag skrivit ur mig i stunden. När jag väl tittat tillbaka har jag tänkt ”men vänta, det är en dikt!”, poesin kan smyga på lite. Det är verkligen en tröst att få skriva ut.
Hur tog du dig vidare?
– Det började på skolan, jag gick i teater och jag tror inte att lärarna tyckte om mig. Det var tydligen scenskolan som gällde ”men ingen kom in där”. Vilket såklart gjorde att jag var tvungen att söka. Kom såklart inte in. Men eftersom jag var tvungen att komma iväg, för jag kunde inte stanna, blev det en snabb resa till London, sen Budapest. Där kom suget efter konsten tillbaka. Chansade för sista gången på teatern; tog två år på folkhögskola och det var bland det bästa som hänt mig. Där träffade jag min bästa vän och kunde helt ägna mig åt konsten. Efteråt kom jag in till scenskolan, tre år där och nu är jag här!
Skulle du rekommendera det, resan och folkhögskolan på köpet?
– Verkligen! Det är värt att chansa på konsten och det är verkligen värt att chansa flera gånger. Det är lite det mitt manus som jag arbetar på handlar om, där det är fyra unga tjejer som blivit lämnade, på ett eller annat sätt. Karaktärerna i fråga bildar ett performance-punkband för att hantera det sökandet. Den där grejen som alla försöker finna. Alla söker ”det” så frenetiskt, är nästan lite orolig att det bara handlar om sökande och på det, ifall vi alla söker, tänk om vi söker samma sak, hur ska någon kunna finna det?
Låter verkligen som att du har haft en resa, men på den resan vad för hinder har du stött på?
– Det största hindret för mig är nog mig själv, eller mer vad jag tänker att jag vill ha. Det är omöjligt att få ro när man måste som ”ung vuxen” boka av det viktiga som det känns att man ska göra för att vara en valid människa. Ta körkort, hitta någon att skaffa barn med, få en ordentlig utbildning och allt det där!
Några slutgiltiga frågor; vad skulle du rekommendera för andra som söker sig till konsten?
– GÖR ALLT NI VILL! VÅGA VÅGA, och våga fråga folk ni ser upp till om hjälp. Utnyttja att det finns kulturfrämjande verksamheter som riktar sig mot unga och låna lokaler, sök pengar etc även om idéer inte känns helt 100. Och sök likasinnade att genomföra idéer med!
