Jag lovade mig själv att aldrig återvända. Gatunamnen var så hårt förknippade med det inre våldet. Asfaltens alla svängar, hål och gruset var så välkänt, som stretchmärkena på mina lår och bröst. Busshållplatsen utanför huset, där jag spenderade så mycket tid i övergångsfasen mellan barn och vuxen, är riven nu. Jag brukade cykla i min hemstad.
Där jag var rädd för mörkret. Där jag lekte på skolgården. Där jag inhalerade röken mellan hans stora kupade händer runt min mun.
Jag kan känna nostalgin som ett bultande hjärta i en bröstkorg. Jag ledde ut cykeln och trampade för att jag kände mig fångad. Jag cyklade till olika väntrum, andrum och svagt belysta lägenheter som folk kallade sina hem. Vi drack mest te då och jag försökte förstå verkligheten. Försökte, som alla andra, att göra min existens begriplig.
Det talades ofta om sanningen. Och världen. Jag kom aldrig riktigt underfund med den.
Jag blev ofta kär. Jag har älskat så intensivt så många gånger att jag tror att jag är menad att vara ensam.
Med händerna hårt fastklamrade vid styret styrde jag min cykel mot vattnet. Det tog inte längre tid att gå men vid broarna stannade jag och lät vinden, oavsett årstid, ta tag i mitt hår. Jag hade aldrig något mål annat än att lämna stan. Att växa upp i en småstad blev så småningom ett skämt. Genom åren har jag gjort pilgrimsfärder dit och sett mitt forna jag svischa förbi på min gamla cykel. Vi ställde cyklarna vid den hemliga bryggan som var vår, tog den lilla halvruttna trappan ner och doppade tårna i Vänern.
På sommaren cyklade jag barfota och ibland när det var alldeles lagom blåsigt kändes det som att flyga i nedförsbackarna. Utanför skolan parkerade jag min cykel och låste. På vägen hem tog jag ibland andra vägar, för att hitta något nytt, för att hitta någon ny.
Utanför mitt gamla hus verkar himlen vara målad med tjock grå färg. Träden bildar ett tak över staden och i mitt tonårsrum, med dess väggar som förr avgränsade min ångest, bor någon annan nu.
