Poesi: lotus på landet

någonstans mellan vassen i sjön där vi växte upp och
staden vi till slut hamnade i förlorades något
jag funderar ibland ifall detta är en förlust som jag kommer förstå bättre när jag är äldre
                                  är det så att alla förlorar delar av sig själva
                                  kanske är det vad det är att växa upp
jag ler på ett annat sätt nu än vad jag gjort innan
                                  och mitt hår faller inte längre nedför mina axlar
                                  nu faller det framåt runt öron och över kindben
och jag själv faller framåt med, trillar in i nästa del av något jag inte såg komma
jag lär mig att falla med händerna bakom ryggen, att lita på var jag kommer landa

någonstans mellan vassen i sjön där vi växte upp sänkte jag ned en del av mig själv jag var
rädd för men den har alltid flutit upp till ytan igen                                någonstans med åren
slutade jag försöka dränka den men jag undrar nu om skadan som gjorts här går att reparera

hur håller man om en del av sig själv man tidigare vart så vårdslös med?

jag bär min läderjacka med fickorna fyllda av sten och jag yttrar varje kväll löften
att denna gång vet jag bättre, att denna gång sjunker jag tillsammans med allt det jag tidigare dränkt
                                        och när kvällen blir morgon så simmar jag till ytan med varje del av mig i hand

jag bär fortfarande skam kring det jag tidigare dränkt,
skam för vem jag är
och skam för vad jag gjort för att ändra det

någonstans mellan vassen i sjön där vi växte upp hittar jag mig själv ännu
en sorts upprättelse mellan mig och mina händer
                                         mellan mig och min skam
kanske är det detta som är en del av att växa upp
kanske är det enbart i mötet med sitt förflutna
man hittar vägen fram
och i mötet med mig själv är jag nu ärlig
                i mötet med dig försöker jag vara det med