Vykort från Nitta och Varnum
Vad gör alla under sommaren egentligen, och var gör de det? Vi har bett några av våra medlemmar att skicka personliga hälsningar från där de är, här och nu, genom det klassiska vykortsformatet. Idag publicerar vi de sista sommarvykorten, från vår medlem Kristina Wikensten, 19 år från Varnum.
Vykort #1 Varnums kyrka
Vissa platser besöker man aldrig, trots att man har bott på samma ställe hela sitt liv. Varnums kyrka har funnits sedan medeltiden, väntandes tålmodigt på mitt besök. Trots det var det inte förrän nu som jag valde att vända min blick mot den. De flesta kyrkor i landsbygden ser likadana ut. Men jag insåg någonting när jag öppnade och gick igenom grinden, upp till kyrkans kor. Denna kyrka, som tillhörde Varnums socken, är spåret av alla människor som någonsin levt i min hembygd, från 1600-talet fram till idag. En dag kommer jag troligtvis lämna allt bakom mig, på ett sätt som sockens medlemmar inte hade möjlighet. Kyrkan kommer däremot alltid finnas där - i väntan på dagen jag återvänder.
Vykort #2 Hagafallet i Nitta samhälle
Jag korsade den lilla bron bestående av två träplankor och tog mitt första kliv mot fallet. Ofta har jag traskat på den snåriga stigen längs Viskan för inget mer än utsikten. Mitt enda sällskap var mina tankar och det överröstande ljudet av forsande; en antydan till mitt mål. Förväntansfull tog jag mig fram mellan björkarna och uppför stenblocken. När jag nådde höjden närmade jag mig försiktigt kanten. Trots att jag hade upplevt utsikten flera gånger tidigare, så drog jag ett djupt andetag. Framför mig föll Viskan ner mellan stenarna och med ån föll även en lättnad över mig. Jag var ensam då, men forsandet, fallet och floran var mitt sällskap. När jag besökte Hagafallet i somras var jag inte längre ensam. Jag ville visa mina vänner den natur som alltid funnits vid min sida. Jag medger att fallet är inget unikt, men aldrig har jag sett någon annan där samtidigt som jag. Därför var den min, tills dagen jag inte behövde den längre.
Vykort #3 Marsjön
Vissa platser besöker man endast med sin familj. Marsjön var en sådan plats för mig. Det är en sjö ämnad för ungarna i landsbygden att leka, bada och växa upp i. Gång efter gång har jag och lillebror skuttat ivrigt mot stranden, mamma och pappa sakta lunkandes bakom. Väl vid stranden sparkade jag av tofflorna, vände blicken mot bryggan och kisade upp mot sommarsolen. Ett glatt skrik kunde höras och i ögonvrån såg jag hur ett barn flög uppåt, medan ett äldre barn puttade på bakifrån. Första doppet med familjen var varje år i Marsjön. Lillebror vågade till slut komma till den djupa sidan. Vad som känns som ett ögonblick senare började han varje sommar dyka i före mig. Marsjön. Här ser jag min uppväxt.
Det fanns en anledning varför jag kände mig sårbar när jag visade denna plats för människorna jag har lärt känna i min ungdom. Denna plats tillhör mina barndomsminnen, ljuva somrar med min mor, far och lillebror.
Kristina Wikensten
Kristina bor i Varnum i Ulricehamns kommun. Här tar hon nu ett sabbatsår efter att gått ut gymnasiet i somras. Hennes stora intresse är att skriva kreativa texter, särskilt dikter, noveller och krönikor. Hon brukar återkomma till teman kopplade till de upplevelser vi har gemensamt i vårt samhälle; såsom en dyster period under pandemin, hur vi människor påverkar varandra eller hur vissa sociala normer och stereotyper i vardagen egentligen är orimliga.
