Poesi: Att begrava mina rädslor

Jag gräver djupt ner i den kalla mörka jord jag kallar själ
Jag bryter den i små obetydliga smulor av smuts och kastar den åt sidan
Jag fortsätter gräva genom allt jag är och allt jag trodde att jag en gång var
Varje ryck av spaden jag kallar mitt medvetna känns i mina händer
Händer svullna och fulla av blåsor
Händer röda och blodiga
Händer som inte kan släppa taget
Jag kommer så djupt att jag inte längre ser vad som finns därinne
Det är här jag lägger mina rädslor
Det är här jag placerar dem med ytterst försiktighet
Så varsamt att man nästan kunde kalla det kärlek
Jag ser hur de försöker ta sig ut ur detta mörker
Hur de försöker kräla upp för de sårade delarna av själen
Snabbt skyfflar jag tillbaka den brutna jorden ner i mörkret
Jord efter jord
Smuts efter smuts
Men de ger inte upp
Det är då jag släpper taget om spaden
Det är då jag faller på knä med tårar rinnande ner för mina kinder
Jag struntar i smärtan i mina händer och knuffar jorden ner i hålet av det jag en gång kallade själ
Desperat försöker jag laga det förstörda
Jag försöker gömma det jag inte vill se
Snart finns det ingen jord kvar och hålet är fyllt
Men det är inte som det en gång var
Där det en gång växte grönt gräs finns nu bara brun sörja av tårar och smuts

Är detta vad som kommer finnas kvar av mig?

Ett frö
Av allt som jag gjort har jag kvar ett frö
Djupt inom mig sitter det och bankar
Det håller mig vid liv
Det håller mig kvar här
Jag sträcker mig inåt och tar mitt frö i mina sårade händer
Så litet och sårbart
Men ändå
Jag lägger fröet i jorden
Jag planterar den bland min själ och mina tårar i hopp
I hopp om det en dag ska växa något stort
Något vackert
Något helt mirakulöst som kan täcka den brutna jorden därunder

Jag begraver mina rädslor
Jag planterar mitt hopp