Poesi: Dikt #1
1.
i soluppgången
titta på tvättlappar
som himlen själv – skuren från en bit tyg
av det som din mor och far lämnat
några små steg ned i det kalla sjövattnet
som ekar dina ögons glans
också: belägring av alla dina städer och händer
skapa en öken för att få ha någon slags oas
gröna gräsmattor brända av bara farten
så, så, som man säger
ta tillflykt i maskineriets betar
göra upp en eld av dina drömmar och förhoppningar
[därför att] jag sitter vid ditt fönster och spiller glas efter glas med vatten tills det att du gör något med mig
tar av dig jackan och lägger den över något dött djur vid sidan av vägen
medan tiden gör sig utled, tar slut, saknar verkan
vi båda blyga inför ord, men vid min kropp kan du röra
igen och igen
med din pony strandad i sanden:
berättelsen avslutad
vad vill jag
om inte sitta i sorglös väntan
på att ditt hår ska torka
så att jag kan strykas med vinden
föras till källaren
och där bli bortglömd, sedan älskad
gjord med hölje och skydd
mot stegen som går i nattens linjer
som är den sång som sjungs av havet
när det blåser
eller: ännu en lördagskväll
där jag klär upp mig och dansar för dig
indragna i andedräktens eftermäle: vi skall sjunga som lärkans botgörelse
ett, ty tre
två tre ett
från bakom den stängda sovrumsdörren åberopar du
verkligheten och det vackra
lindad i blommiga gardiner och cigarettrök
med en befallning
om att en lång, mörk, natt
ska tillkomma din älskade
och med dragkedja öppnar du mitt bröst
letar med småhänder efter mitt hjärta
efter min stad min proust (som jag aldrig kom att läsa)
alltsedan dagen blir till natt
och du mottar vykort, julkort
från föräldrar och släkt
gratulationskort och vasaller från finska kyrkan
medlemskap till himlens byråkrati
medans jag tror på att paradiset ligger på din tunga
den ena eller andres gud
som spelar fiol i mörkret
några år senare
när du ser mig med hundar i koppel, en mössa på huvudet
går du upp till mig och frågar vem jag är
och svaret blir som vanligt nånting löjligt om inkomst och avtal
bortsett från att jag fortfarande dricker presskaffe
och svarar när telefonförsäljare ringer
"det är så dyrt, allt är dyrt nuförtiden"
och som dåförtiden
tror jag att du är något annat, blinkar och du försvinner
jag går och köper guldsparid från frysdisken
och släpper ut den i havet
min fru är ovetandes om det här
