Poesi: Show don't tell

prolog:

hon figurerar långsamt vid fågelbadet, hon läppjar mot mig, med sina vita ben. hon skär fisken öppen, reciterar melodin i Etude no. 3: Clair de lune, genom hennes fingrar som också är gläntan öppen.

hon anar ugglor i mossen och änglar i gräset, hon läser Rilke för mig talandes, berättar med mun och hjärta för ängeln, att mvh inte sova just nu, det behövs hjälp för kyssar
Hon säger att Rilke var en qvinna, att rilke var en man, att RILKE (kursiv) var nära vattnet, det tunna vattnet, hon berättar att hennes mascara är smetad lite, det har runnit som sol på kvällsytan, det vatten som ser ut som brinnande tårar, som mascara på kinden/de la lune
Hon klädde sig i lysande vit, sägandes: jag är sanningen, jag kommer skadad till dig, ordlös, du får fråga en sak till, jag kommer grensla dig, söka dina söta strutar, och du kommer dö flera gånger
jag viskar;

ibland kommer hon och tittar på mig när jag läser, när jag sitter vid fönstret med ord i knät, hon får inte nog, det är the summer of love, jag förstår inte varför jag bryr mig

"bussen går 14:54" känner hon
"jorden roterar runt en axel" känner jag
hon pratar om kärlek, tänker på bussar och hur många små strån som finns i en fjäder, det hon misslyckas med när hon tänker på en ny fjäder
jag pratar väl andra, angränsande känslor
spekulerar i fikon, de har många frön

de deras hjärtan?

hon suckar och plockar fram, ur ett etui (som ordet)
den fullkomliga redogörelsen av människans fruktan och kärlek
jag svarar inte, säger "I'm the world's greatest"
jag fortsätter att inte svara, pratar om mina känslor som: världens sjöar, det största trädet i Mexico, det minsta trädet i Mexico
– "du har lurats färdigt nu lille vän"
jag vet inte vem av oss som säger det
vi skrattar, för oss ymnigt framåt
jag tror att hennes läppar är skära? som månen, och framåt, tills den inte styr vattnet
det styva lakanet också mot hennes läppar
jag säger inget om hennes far och inte hon heller, om hennes skivsamling av alla mina vänner
vi lägger oss för natten
öppnar knäna och munnen en gång
som både är det stora och det lilla

vid vattnet går änder

den fullkomliga redogörelsen för mänsklighetens fruktan och kärlek
är bokens namn som hon bär med sig, hon har redan berättat slutet på den för mig
det var tråkigt enkelt, det var också lite roligt enkelt
jag vet också att hon har hår som en hästman som är gömd någonstans, det vet hon inte
hon pratar som sörmländska och har starka armar för mina svaga armar
jag har rökelse importerad från India, det är slitna händer som tagit fram den, jag tror inte på några heliga riter och är därför utom botgörelse: för vad?
hennes lilla kniv skär min lille hud öppen, salt mot salt tunga
kniv lilla mot kniv lilla
och ordet peacock, felstavad

vid den nedre gränsen av hennes isblommor i köket

isblommorna har hon hämtat annanstans, de var inte någons hon har ändå hämtat de annanstans, det är väl faktiskt sant
"bredvid motorvägen växer tistel, thistle, som blommar" känner hon
jag kallar henne thistle men hon säger inget om det, tittar bara på hennes känslor som växer bredvid motorvägen, jag har redan härmat hennes insida i smyg. min tanke är att vi ska växa ihop från insidan, som en brie de meaux. hennes tanke är att vi behöver nya gardiner innan de tar slut, jag har allt sett de växa mindre säger hon, jag vet att det är solen som äter dem, bara för att jag inte vet hur fotosyntes funkar
hon pratar inte heller fortfarande, hon ser hennes känslor som växer vid sidan av vägen, tistel thistle

"det är faktiskt sant" och jag tycker det med väl, att tåget stannar på fel sida av mörka station,
den har två ställen att stanna på men stannar på en av dem

jag ser tågen jag åker förbi i, har inte hört henne på länge men allt ser jag hennes lår
hon lyssnar säkert bara på musik i sanden, ja, hon gör musik i sanden, oroa icke nöden
jag spinner vidare även fast jag orkar det, tyst, i onödan
hey i made it, im the world's greatest

jag planerar också bosparande ett tag till för det tycker andra är kul, jag får avslag på min ansökan till migrationsverket för jag bor väl redan här, det var ju tråkigt tänker hon, inte kommer jag släppa in dig än men kanske öppna så du ser in
jag biter hennes lår men inte på riktigt, hon bryr sig mycket om vad tjejerna i 9B tycker om hennes nya känslor

jag skrattar och pekar
hon skrattar och pekar
"tidvatten tidvatten bort med elaka katten"
det är så att vi oroar oss med lite oskyldigt skoj, nej roar oss säger hon, du gjorde fel igen
ah men det är enkelt för mig, sluta vara så avensjuk
hon får väldigt ont av det, hon kan bara tala sanning, säger "well i made it, im the world's greatest"

jag vet att det är solen som äter dem, bara för att så att säga inte ha fullt upp med annat, fullt upp med människor som faktiskt ser ut som dig mycket
hon säger väl att jag inte vet något om fotosyntesen, förutom att det är foto och syntesen som är fotosyntesen
"mm, det är väl sant", "den gamla sagan tänker jag"
vid en absolut fastbindning av mina ben, bestämmer hon sig först vad hon ska göra utan mig, sedan vad hon ska göra med mig. jag svarar att jag går med på det hon ska göra med mig, sedan det hon ska göra utan mig
det leder till att ordningen blir rubbad, jag påkommer mig själv med att vara vid den absoluta fastbindningen av mina ben
hon finner det stötande, av politiska skäl, att hon hålls inom den fjärde väggen
jag säger att du kan bryta den om du vill men vet att det inte är sant, jag tar en vit månad och
umgås med mitt bankkort ett tag, den har en VISA-grej på, haha, jag tycker ordet paternal är rolig för det låter som anal

förra sommaren hittades en man död på en ponton av naturliga skäl