Krönika: Det ofrivilliga namnbytet
Jag har alltid bott på våning 2, och det har jag trivts med. Jag har vant mig vid att leta efter den slitna tvåan på dörren när jag släpat mig upp för trapporna med min skolväska på axeln, en väska lika tung som min pappas samvete när han glömde bort min mammas födelsedag. Som en person som får mild panik av förändring har det känts bra att den där tvåan i alla fall varit konstant i mitt liv. Men så en eftermiddag när jag kom hem från skolan slogs allt i spillror.
Som vanligt sökte sig blicken efter tvåan på dörren, och precis som vanligt fanns den där. Jag öppnade trappdörren och gick fram till lägenheten. Jag tog upp nyckeln och försökte låsa upp dörren, men nyckeln passade inte riktigt. Jag försökte lite till, kanske hade jag bara fel teknik? Jag tog upp mina andra nycklar och dubbelkollade ifall jag råkat använda fel nyckel. Då öppnades dörren och på andra sidan stod en något förvirrad kvinna. Det var först då det slog mig att mitt efternamn inte alls stod på ytterdörren, utan ett helt annat namn som troligen tillhörde den här något förvirrade kvinnan. Den milda paniken var ett faktum, så jag mumlade fram ett “Oj jag måste vara på fel våning”, backade klumpigt och smet ut genom trappdörren. Tydligen hade fastighetsskötaren bestämt sig för att bottenvåningen skulle heta våning 1, och därmed blev våning 2 till våning 3. Man kan tycka att den informationen nådde fram till mig något sent.
Jag har inte tänkt på den händelsen sedan dess. Inte för att jag på något sätt glömt den, utan för att det alltid är härligt att aktivt förtränga trauma. Men så en dag för några månader sedan väcktes minnet till liv igen. En dag slutade jag att existera. Poff sa det, så var jag lika utraderad ur universum som Fab Freddie (vad hände med honom egentligen?). Det finns ingen symbolik här. Inte ens en svensklärare med allt svagare författardrömmar och allt starkare bryggkaffe skulle kunna läsa mellan dessa rader. Jag slutade verkligen att existera. Eller, i alla fall kändes det så. Likt alla 11-åriga hästtjejers A-nivås-noveller började historien precis som förra gången med att jag kom hem från skolan. Just som jag skulle sätta nyckeln i låset, fick något mig att haja till. På postfacket intill dörren stod inte längre mitt efternamn. Hade jag hetat typ Katrin och jobbat som 80% sur och 20% underbetald på närmsta vårdcentral hade jag antagligen bara suckat, låst upp dörren, gått in och sedan ringt arga samtal till fastighetsskötaren. Nu heter jag däremot Alice Schaub, eller nej, just då hette jag faktiskt Alice Stegnert-Baserovic. Oavsett har jag en tendens att börja tvivla på mig själv. Jag backade alltså bort från dörren och tittade mig förvirrat omkring. Om inte det här var min ytterdörr, vems var den då? Det kändes som att historien upprepade sig, och det sista jag ville var att möta den något förvirrade kvinnan igen. Tänk om jag återigen befann mig på fel våning?
Med hjärtat i halsgropen gick jag ut i trapphuset och studerade trappdörren. Trean satt där den brukade. Oanade nivåer av självtvivel drabbade mig. Mitt självförtroende var lägre än Anders Bagges var i mello, och därför drog jag slutsatsen att någon måste bytt tillbaka till de gamla våningsnamnen. Jag sprang ner till våning 2 men till min stora besvikelse fanns inte mitt efternamn på den dörren heller. Nu började jag bli orolig på riktigt. Olika skräckscenarier dök upp i huvudet. Tänk om mamma och pappa hade flyttat utan att tala om det för mig? Jag har ju flyttat till Åsa och börjat plugga på folkhögskola, så det här var kanske någon sorts sjuk tillbaka-kaka för att jag lämnade dem. Eller tänk om mamma hade gift om sig? Det skulle förklara det nya efternamnet på dörren. Men vart hade pappa tagit vägen i så fall? Och varför hade ingen bjudit in mig till bröllopet? Fortfarande förvirrad återvände jag till våning 3 och min före detta ytterdörr. I bästa fall hade mamma och pappa bara gjort ett namnbyte. Folk har lite svårt att stava och uttala namnet Schaub, kanske hade de tröttnat på det. Å andra sidan kändes inte Stegnert-Baserovic som det mest svensson-iga namnet heller. Det fanns bara en sak kvar att göra.
Med darrande hand satte jag nyckeln i låset och vred om. Dörren låstes upp! Tack och lov var det mitt hem. Samtidigt på våning åtta stod en nervös man utanför sin ytterdörr och undrade om hans fru hade gift om sig. På postfacket intill dörren stod det Schaub.
PS. Nämnde jag förresten att vår fastighetsskötare blivit omplacerad? Låt oss bara hoppas att han hamnat på en avdelning på betryggande avstånd från lådan med lägenheternas namnskyltar.
