Krönika: Får man vara introvert?
När jag var ett litet barn var jag blyg, rädd för allt. Jag minns barnkalasen. Ballongerna på ytterdörrarna. Färgglada men fyllda av obehag. Jag var rädd för de där ytterdörrarna. Framförallt var jag rädd för att gå in genom dem. Jag visste vad som väntade där bakom. Massor av barn. Okända barn som pratade alldeles för högt. Men oavsett vad så var jag tvungen att gå in i husen. Jag skulle överlämna presenten jag hade med mig och så skulle jag leka lekar. Det var vad jag skulle göra, men det var långt ifrån vad jag gjorde. När dörren öppnades kramade jag pappas hand hårt och vägrade räcka över presenten själv. Istället för att leka lekar satt jag och fikade med de vuxna, och jag släppte inte pappas hand förrän vi klivit ut genom den ballongklädda dörren igen. Nu i efterhand skäms jag över mitt beteende, trots att jag gärna fortsatt agera på samma sätt om det vore socialt acceptabelt. Jag är nämligen fortfarande blyg. Men är det verkligen så fel?
Jag upplever att blyghet ofta är kopplat till något negativt. Människor som inte tar för sig är märkliga. Man ska helst prata konstant, trots att man inte har något vettigt att säga. Jag har ofta svårt att komma på något att prata om. Min mun kan inte gå på högvarv, speciellt inte framför en främling. Jag har däremot märkt att många i min omgivning har lätt för det. Att pladdra på utan att tänka. Jag skulle ljuga om jag inte medgav att jag avundas dem. Att vara pratsam i alla lägen ses ju som ett socialt skill medan tystnaden är något man ska träna bort.
I alla år har jag fått höra att jag måste prata mer. Höras. Det började redan under första terminen i grundskolan. På utvecklingssamtalen var det alltid samma procedur. Läraren berättade hur duktig jag var och hur bra jag jobbade på lektionerna… men jag var för tyst. Jag räckte inte upp handen under genomgångarna och jag ställde inte tillräckligt många frågor. Detta var ett problem. Varför vet jag fortfarande inte. Jag minns en specifik lärare. Hon skulle alltid påpeka hur tystlåten jag var. Lägga spydiga kommentarer, som för att håna mig. Ofta frågade hon om jag hade tappat tungan. Hon besvarade alltid min tystnad med ett skratt. Jag minns att jag som 6-åring skämdes. Över mig själv. Över att jag inte fick fram några ord när jag egentligen ville. Den känslan förföljer mig än idag.
Med åren har jag blivit bättre på att prata. Eller, snarare låtsas att jag inte tycker det är jobbigt att höras. En del skulle kanske inte ens klassificera mig som en blyg person. Faktum är att jag inte alls är särskilt tyst när jag känner mig bekväm. Det är främst i större grupper, bland människor jag inte känner, som det blir svårt. I sådana grupper är det alltid de som märks mest som blir höjda till skyarna. Det får mig att fundera. Är det bara ytan som räknas? Varför känner majoriteten av alla människor dragning till folk som är öppna som böcker redan innan man lärt känna dem? Jag själv uppskattar också sådana människor, men även de som är lite mer tillbakadragna. Det är bara det att det är mycket svårare att knyta kontakter som introvert. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker, det är alltid svårare. Handlar det om fördomar eller är det rentav lathet? Orkar man inte bygga en relation, vill man ha den serverad till sig på en gång?
Oavsett vad så tycker inte jag att blyghet är något man ska skämmas över. Det har blivit alldeles för stigmatiserat. Visst, det är jättebra att kunna vara social, men att prata konstant ska inte vara något man bör känna sig tvingad till. Det kan vara bra att vara lite tyst någon gång. Att andas ut och tänka lite. Det tror jag världen skulle må bra av.
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.
