Krönika: Frågor men inga svar

Jag har noterat att det inte är helt lätt att finna sin plats i det stora hela. “Vad ska du bli?” har alltid varit en jobbig fråga. Men en rimlig fråga, för något måste man bli. Man är tvungen. Det handlar om överlevnad. Jag vet fortfarande inte, och till viss del skrämmer det mig. Och såklart ska man inte behöva ha hela skiten planerad när man är tjugoett, men när fan ska man det då? När har man koll, när får man reda på det man bör? När finner man ro och frid nog att börja leva utan existentiell plåga i knäna? 

Det verkar som om folk lyckas ändå. De har sina liv och sina jobb och verkar lyckliga, tillfredsställda. Jag möter dessa människor och undrar om de också upplevt denna vilsenhet. Men de visar inga tecken. De bara ler och skrattar och jag vågar inte fråga. I tonåren verkade dessa människor allsmäktiga på något sätt, de hade skiten under kontroll. Men nu när jag själv närmar mig dem i ålder upptäcker jag sprickor i muren, leenden som är falska, samtalsämnen som är ytliga, fördomar som är påträngande. De har det inte så genomskinande perfekt som jag trott. Men då betyder det att denna känsla och upplevelse på något sätt är universell, och dessutom kanske obotlig, och är inte det värre?

Det kanske var en naiv tanke som jag hade när jag var yngre, att det faktiskt går över med tiden. Och såklart finns det kanske folk som nekar till existentiell ofrid, men jag kan inte mer än att tänka att de endast lurar sig själva. Ingen av oss har en aning, hur mycket vi än försöker klura och fabricera mening i det vi håller på med faller vi alltid tillbaka på samma trappsteg, det första, det tomma. Såklart lider troligtvis vissa mer än andra, men jag vägrar tro att någon där ute lever problemfritt, lever i fullständig tillfredsställelse. För det verkar för mig omöjligt, jag har inte bevittnat det ännu och tänker att jag aldrig kommer att göra det. Saker och ting verkar alltid komma emellan. 

Kanske är det biologin som hämmar. Oro och nervositet tvingar fram en skärpa och ett öga för faror som inte existerar i frid. Kanske har vårt industriella, överproduktiva samhälle, där man inte får blunda ens en sekund utan att entreprenördjävulen längst bak i skallen skriker att man måste göra något, omöjliggjort friden. Kanske är det samma sak. Frågar ni mig var den industriella revolutionen ett snedsteg som eventuellt kommer leda till en förintelse av våran ras långt innan den hade behövt dö. Men det är en diskussion för en annan dag. Men kanske har det verkligen med vår inbyggda girighet att göra, att vi aldrig kan känna att det bara är nog, parallellen till vår agenda att förstöra jorden vi går på blir då påtaglig. Vi skär ner och gräver upp bara för att skapa skit vi inte nödvändigtvis behöver, i hopp om att det kanske gör resan lättare. Men det är där vi går fel isåfall, för om frid ska kunna infinna sig handlar det inte om det man kan skaffa utan det man har, själen och blodet vi bär på. 

Men alternativet verkar verkligen trist, då snackar vi ju om någon sorts munktillvaro, utan tillhörigheter och spänning, utan musik och god mat, utan dryck och film, kärlek och annat. Nej, jag vet inte, jag har inte svaren. Jag tänker bara att sättet vi går tillväga på nu inte gynnar oss.

Kanske behöver jag bara hålla mun och spela boll. Det kanske är så man lyckas. Hoppet om frid får man låta rinna ut och ge plats för inbillning och sjukliga mängder distraktion. Kanske måste jag börja med yoga och predika mindfulness på instagram. Kanske måste jag sälja min själ och börja profitera på barn i Bangladesh så att jag i alla fall kan gråta i en Lamborghini istället för en gammal Saab. Kanske måste jag börja skylla all min misär på invandrarna. Kanske måste jag bara acceptera faktum att det är så här det ligger till, att ingen vet, att alla ljuger för sig själva för att orka med och själv ta rygg. Fast det låter inte rimligt. Blissfullhet varar bara så länge innan ängsligheten och oron och övertänkandet rullat ur sin sandpappermatta igen och du måste trampa igenom den. Barfota. 

Men trots alla dessa trista ord och deppiga satser mår jag ganska reko, det kommer bara i spurter, resten av tiden tuggar jag på som alla andra, och ler och skrattar åt livet med dem. För vad kan man annars göra?

Seb Carlsson

Fyra snabba med krönikören Seb

Då: Uppvuxen i lilla Ulricehamn där ingenting händer och alla känner alla. Ungdomen spenderades på fotbollsplanen. Drömmen som liten var att bli proffs, jag var aldrig bra nog.

Nu: Just nu sitter jag på ett kafé i Wien. Det är ett gammalt kafé. Öppnades 1880. Det är fint. Jag och en polare reser Europa runt på en månad. Vi dricker öl och har kul. Det är väldigt fint.

Sen: I framtiden hoppas jag att förbli nyfiken. Sysselsättning och ekonomisk underhållning har jag inte klart för mig. Kanske pluggar jag, kanske sliter jag och forsätter att skriva, kanske flyttar jag till Barcelona, vi får se. 

Motto: Känn till fullo. Om du är glad, förgyll hela din själ med glädje. Om du är ledsen, sörj med hela ditt hjärta. Båda känslorna försvinner snabbare än man tror.