Krönika: “Hon är ingen riktig kepsbärare!”

Äntligen vår, känner jag i hela kroppen. Det är fredag och jag har precis vaknat av att solen skiner in genom fönstret. Solens strålar når varje centimeter av mitt rum och får till och med högen med smutstvätt att kännas vårig.

När jag har gjort mig i ordning, ringt min pappa och gjort mig redo för ännu en dag i ett klassrum, mer likt en bunker, så stannar jag upp. På samma krok som min jacka hänger finns en grön keps. Lite tillplattad av att alltid hänga under jackor och väskor. Men ändå. En - om jag får säga det själv - väldigt snygg grön keps.

Den är köpt på Åhléns förra året.
För det var det året jag skulle bli kepsbärare - igen.

När jag var liten ägde jag en blå fleecetröja och en matchande blå jeanskeps. Jag älskade den kepsen. Jag levde i den, åt i den, sov i den. Jag var kepsen och kepsen var jag. Sedan växte jag ur den och slutade använda keps. Kanske för att det inte fanns någon keps som satt perfekt, eller kanske bara för att jag med mina stora femåriga ögon sett killar i klassen bli tillsagda om att man inte har keps inomhus.

Och någonstans där försvann känslan av att jag var en person som använde keps.

Nu kanske du som läser tänker att man väl såklart fick ha keps utomhus - och det fick man gärna. Men en femåring som var livrädd för att göra fel vågade inget av det. Kepsen lades ovanpå lådan med extrakläder vid min hylla i skolkorridoren på morgonen och hämtades orörd på eftermiddagen. Min kepsperiod var över. Min käraste ägodel brydde jag mig inte längre om.

På sommarloven bar jag keps igen, men inte på samma sätt som innan. Den blev aldrig en del av mig igen. Och jag blev aldrig en del av den. Vi brukade höra ihop jag och kepsen. Det bandet klipptes. Vi var som barndomsbästisar som går skilda vägar men ändå kan sakna varandra ibland. Jag och kepsen.

Under årens gång har jag försökt med keps igen. Bli ihop och få det att funka. Men det är som att det inte går längre. Jag kan ha det hemma men inte bland folk. Det är som att alla ser att vi är på en första dejt, jag och kepsen. Att vi försöker få det att se naturligt ut fast ingen av oss riktigt vet hur man gör.

Folk kommer vända sig om på gatan, skrika “Hon är ingen riktig kepsbärare” i kör. De vet inte att jag och kepsen en gång var ett, så de kommer att se oss som främlingar. Människorna vet ingenting om oss. Mig och kepsen.

Jag tar kepsen från kroken, håller i den, som att jag känner på tyngden. Den är lätt, nästan lite för lätt för att väga så mycket. Jag prövar den lite försiktigt, tittar på mig själv i spegeln.
“Hon är ingen riktig kepsbärare!” skriker spegelbilden. Den ser irriterad ut, eller kanske lite rädd?
Jag hänger tillbaka den och går.

Upp för backen. In i skolhuset.

Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.