Krönika: Kan jag inte bara få vara naken för en liten stund?
Jag har inte sett en livs levande kuk på tio år – och ibland saknar jag det så det gör ont. Den har blivit en sällsam figur; nakenfisen. Ibland händer det att jag tränar på gym, och jag kan inte minnas senaste gången jag såg någon utan kalsonger i omklädningsrummet. Sällan är det någon som duschar. Man fäster blicken i golvet och går i en mörk bubbla för att inte råka skymta någons kön. Det kräver total koncentration. Sen kämpar man med att sparka sig ur ett par svettiga kalsonger medan man håller upp sin torra handduk om midjan. Suck! Jag orkar inte mer! Jag vill bara få vara naken en liten stund utan att skämmas. Bara få släppa allt och låta det hänga fritt! Men det gör jag ju inte så klart. Man vill ju inte tas för ett pervo.
Jag har förstått att det inte bara är på mitt gym som det kan se ut så här. Under sommaren har jag fällt stora symboliska tårar när jag har följt GP:s reportageserie "Min nakna kropp". Där kan man bland annat läsa med bestörtning om hur skolungdomar inte klarar av att byta om eller duscha tillsammans längre. I stället duschar de hemma eller inte alls. Sen byter de inte om inför idrotten; man lirar badminton i jeans och skjorta. För en vaktmästare på skolan är det numera rutin på att spola igenom duscharna så att vattnet inte blir stillastående och illaluktande. Eleverna själva säger till GP att man inte vill visa sina "privata delar" och att man uppfattas som konstig om man hade duschat själv. Det känns som att vi befinner oss i en slags pryd och påklädd dystopi.
Annorlunda var det faktiskt när jag var liten. Inte nog med att vi faktiskt tvagade oss tillsammans efter idrotten – vi uppfann också duschlekar. En favorit som vi ofta roade oss med var en lek som vi kallade för pingvin. För att leka den måste man först skapa rätt förutsättningar:
1. Spola ner duschrummet med vatten
2. Klämma ut minst en halv flaska dubbeldusch så att golvet blir glatt
Förutsättningarna blir då perfekta för nakna prepubertala pojkar att lägga sig ner på mage och glida runt som pingviner i en jäkla fart. En fantastisk kul lek faktiskt! Men eftersom skolduscharna numera står tomma måste man dessvärre förmoda att leken pingvin har blivit rödlistad. Vila i frid!
Men alla stora trender väcker en motrörelse. I ett annat reportage i samma serie får vi följa ett gäng naturister som spritter med sina nakna kroppar. De tillhör ett speciellt släkte nakenfisar som ser kläder som ett hinder för att leva i harmoni med naturen. Okej, alla som tillhör den naturistiska föreningsrörelsen som GP beskriver i sitt reportage kanske inte känner uttryckligen just så. Men de gillar att vara nakna och är det gärna i grupp. I ett mörklagt badhus får vi se hur de simmar, fikar och spelar kort. Allting är så klart väldigt naket. Dessa människor har skapat en egen värld som existerar parallellt till vår, en värld där man får vara naken utan att skämmas; en utopi kanske vissa menar. Samtidigt så känner jag att något inte riktigt stämmer. Ett litet uns fördomsfullt obehag ligger och skvalpar i någon vrå. Jag hänger upp mig på att det känns väldigt viktigt för naturisterna att vara nakna. Man måste lyda deras stränga krav på total och konstant nakenhet för inträde i deras gemenskap.
Okej, så efter en okulär besiktning av omklädningsrummet på mitt lokala gym kan jag fastslå att det finns ett underskott av nakenfisar. Och GP kan rapportera att duscharna står tomma och torra på diverse grundskolor i landet. Parallellt till detta växer naturiströrelsen. Det är någonstans mitt emellan dessa ytterligheter som jag befinner mig. Klämd mellan pryda gym bros, illaluktande tonåringar och skrynkliga gubbpungar. Vissa av oss längtar efter att vara kravlöst nakna i omklädningsrummet – utan att behöva bli naturister.
Min dröm är att jag en dag ska möta en nakenfis i ett omklädningsrum och att vi ska erkänna varandras existens. Att vi ska spräcka våra mörka bubblor och höja blicken – förbi varandras kön – och landa i den andres ögon, för att sen nicka kort och bege oss in i duschen. Där kanske vi småpratar eller så är vi tysta; det spelar ingen roll. Vi bestämmer själva eftersom vi kommer att vara fria.
Jag måste bara nå ut med mitt budskap utan att tas för ett pervo. Det krävs en manifestation, en nakenfismartyr för att nå min utopi. Det kommer bli svårt men jag vet vad jag måste göra nu. Nästa gång efter gymmet ska jag spola ner duschgolvet, tömma en halv flaska dubbeldusch, klä av mig kläderna och sen bara köra – i en jäkla fart.
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.
