Krönika: Nej, gangsterrapp är ingen genre
Det är ett försök att bedöma rappare som kriminella.
Jag är en trogen lyssnare av hiphop, fullkomligt besatt av rapp i alla dess former. Fortfarande vet jag inte vad som fick mig att fastna. Kanske de vassa orden, de glasklara budskapen i perfekt symbios med kryptisk ordlek. Sen hade jag väl aggressionsproblem, eller något. Då kunde Pusha T komma till räddning. En lugn tillvaro som kändes rätt ner i benmärgen när han satte ord på det jag själv ännu inte behärskade.
Därför tar det emot att läsa alla de oändliga reflektioner av icke-rasifierade kring ”den svenska gangsterrappen”. Sanningen är att de inte är ensamma. Länge har man diskuterat om korrelationen mellan gängkriminalitet och rapp. Inte minst uppmärksammades debatten 2021, året då Yasin prisades med ”Årets hiphop” på P3 Guld, och då 19-åriga rapparen Einár mördades.
Låt oss spola tillbaka.
70-talets Bronx, hiphopens ursprung. Hiphop var, och till stor del fortfarande är, något som brukades av utsatt arbetarklass. Från gatorna i New York blev rappare som Rakim och CL Smooth tonsättarna av vad man, i min mening, bara kan beskriva som ett revolutionärt konstuttryck. De satte ord på verkligheten för förortskillen, uppväxt i ett samhälle som redan märkt honom som laglös.
Man kan fundera – varför detta nischade uttryck i sång? Vilket syfte uppfyller rappen? Författaren Sean McCollum summerar det bra:
”Hiphop tror på att människan kan ta kontroll över sitt liv via självkännedom och självuttryck. Det möjliggör för en delad upplevelse emot en osäker värld”, skriver han i The Kennedy Center.
Med åren fick hiphop allt fler beundrare. Snart drog genren in mer pengar än den länge oövervinnliga popen. I takt med de nya, vita lyssnarna väcktes en ny diskussion: våld i sång! Unikt för rapp? Det måste det vara, menade man (i min fördomsfulla tolkning).
Därmed föddes ”gangsterrapp”, en minst sagt problematisk beskrivning som, enligt mig, inte används av någon annan än privilegierad medelklass. Viktigt att klargöra är följande – gangsterrapp är ingen genre. Det uppstod från ett behov av att bedöma rappare som kriminella. Men vad kom först? Hönan eller ägget?
Det går inte att undgå den vita instinkten att kapitalisera på urban kultur. Jag själv är fan av Sveriges balaclava-ikoner Hooja och Fröken snusk men lämnas förvirrad kring den bristande ifrågasättning som inträffat. Varför ska Märstarapparen Adaam ifrågasättas för sin guccikeps (ping liberalernas Martin Melin) trots att han tydligt uttryckt en vägran att rappa om kriminalitet, medan Norrlandsduon och dalahästdrottningen slipper nedvärderas med kommentarer om klädkostymens koppling till gängvåld?
En av hiphopens gudfäder, Ice Cube, ger en upplysande vinkel i satirlåten ”Gangsta rap made me do it”:
”Gangsterrap är en spegel. Det är anledningen till varför vi hör om den här skiten, inte orsaken till det. Alla dessa år har den här skiten pågått. Vi är historieberättare. Vi ger verkligheten till folket".
För att återberätta, våldet fanns redan i Bronx. Från det kom smärta och kulturutövare som refererade i sång. Våldet når Sverige. Från det, fler kulturutövare som, återigen, skildrar sin verklighet.
För visst finns det rappare som är kriminella, men det är oväsentligt att klassificera rapp som annat än musik. Detta är unga pojkar som skriver av sig, med den lilla röst de har kvar. Den röst som tagits av arbetsgivaren som krävt pisseprov, utan belägg. Och av rektorn som anklagat en för snatteri, utan bevis.
Då drar grabben till fritidsgården, där han uppmuntras att skriva av sig. Kanske till och med rappa till ett beat. Så han gör som sin förebild, den han alltid spelar i lurarna. Han rappar. Han hörs. Resultatet – en låt. Möjligen baserat på verkliga händelser, eller av det samhället vill tro om honom.
Låt det få vara det.
Det finns folk som rappar. Det finns folk som är kriminella. Det finns folk som är kriminella som rappar. Ni gör ingen nytta med att benämna det som gangsterrapp. För den finns inte. Det enda benämningen gör är att göda den vridna fördom ni har av grabbar från förorten.
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.