Krönika: Pedagoger, profeter och personliga katastrofer

Efter att min bror tog studenten fick han ett jobb som vikarie på vår gamla grundskola. Det var ett enkelt beslut, sa han, en slags hållplats medan han funderade på vad han verkligen ville göra. Det första som hände för min del var att minnena från den tiden vällde fram, en tid då halva lektionerna hölls av rastlösa idrottare som knappt hann dra av sig träningsjackan innan de stod vid katedern och försökte hålla ordning på oss.

Vid matbordet en kväll påpekade jag, lite för spetsigt kanske, att dessa vikarier var de värsta. Min bror, som själv är en idrottare, slog ifrån sig med ett förvånat leende: “Dom är ju dom bästa!”. Jag skrattade, men någonstans insåg jag att han kanske hade rätt, eller åtminstone rätt i att vi såg på salen från två olika världar. För min bror var läraryrket en lösning på ett praktiskt problem. För mig, däremot, var det ett fönster in i allt jag var som elev - sårbar, känslig, full av förväntningar och rädsla.

Jag är en känslig person. Det är ingen nyhet; jag har fått höra det hela mitt liv. För det mesta ser jag det som något positivt, men under mina skolår var det en förbannelse lika ofta som en välsignelse. Att vara känslig innebär att lägga märke till detaljer som ingen annan gör, och att ta åt sig sådant som andra bara skakar av sig. Därför blev mina lärare, deras ord och deras sätt, så outsägligt viktiga för mig.

En bra lärare kunde få mig att känna mig sedd, värdefull. En dålig lärare kunde krossa mig med en kommentar som knappt var menad att landa. Och vikarier… låt oss bara säga att de var ett eget universum av osäkerhet.

Den första läraren som jag kom att tänka på när jag började skriva var, ja förlåt, den snygga läraren. Han, för i mitt fall var det en han, hade en självklar aura av att veta om det själv. Han var snygg på det där sättet som gör att ens kompisar skriver små lappar till varandra och fnissar, oavsett hur tråkig lektionen är. Vi brukade hitta på historier om hans liv utanför skolan, jag och mina kompisar. Och ja, vi har googlat honom. Flera gånger. Jag skäms inte ens längre.

Han undervisade dessutom i ett av mina favoritämnen, vilket till en början var en bonus. Men med tiden märkte jag hur skör balansen blev. När det gick dåligt på ett prov eller när jag tappade min tallrik mitt framför honom i matsalen, kändes det som att världen faktiskt slutade snurra för en sekund. Plötsligt var hans lektioner inte längre lika lockande, och jag insåg, hur löjligt det än kan låta, hur mycket av min egen självkänsla jag lagt i hans blick.

När jag började på en ny skola brukade min mamma fråga om mina lärare. Ofta reagerade hon på namnen: “Åh, henne hade jag också! Vi brukade kalla henne för arga Agda, men säg inte det till henne!”.

Det fanns något tryggt med de där lärarna som hade varit kvar för alltid. Man kunde känna historiens tyngd i deras klassrum. Ibland var det positivt, en känsla av kontinuitet. Andra gånger var det som att de fastnat i tiden och inte längre såg oss elever som individer, utan som ett nytt varv på samma slitna karusell.

Jag har tänkt mycket på lärarna som varken stack ut som de bästa eller de sämsta. De som bara... var där. De som alltid log när man kom in, men aldrig höll brandtal om livets mening. Den typen av lärare blir ofta underskattade. Men i efterhand insåg jag att det var precis vad man behövde. I ett klassrum fullt av kaos och motsättningar var det en bris av frisk luft. Kanske till och med en trygg hamn. Och när jag nu försöker minnas deras ansikten, slår det mig att det inte är deras ord eller handlingar jag kommer ihåg – utan känslan av att allt var okej när de var där.

Så finns det såklart lärarna som styr sitt klassrum som ett litet imperium. Ni vet, de som ingen vågar prata om i korridorerna och som får dig att sitta rak i ryggen och skriva ner precis allt de säger. Jag hade en sådan lärare, och konstigt nog fick jag ofta högsta betyg av henne. Hon var sträng, nästan skrämmande, men det fanns något i hennes metod som fungerade. Med henne slapp jag plugga ikapp på helgerna, eftersom jag faktiskt lärde mig på lektionerna. Ibland hatade jag henne lite, men nu är jag mest tacksam.

De mest omtyckta lärarna, i alla fall för mig, var de som fick mig att nästan vilja bli lärare själv. Det var något med hur de gjorde allt levande, oavsett om det handlade om Shakespeare eller algebra. De såg oss (verkligen såg oss) och fick oss att känna att vi hade något att ge världen! Jag märkte att många av dessa typer av lärare hade en oväntad sak gemensamt: de hade alla varit punkare i sina yngre dagar. Det var som om deras rebelliska själv fortfarande fanns kvar, men i en mjukare, mer sympatisk form.

Jag hade två: en som tvingade oss att spela My Heart Will Go On vaaaarje lektion, på både piano, trummor, gitarr och såklart skulle vi behärska Celine Dions röst och gå upp i falsett på samma sätt. Den andra lät oss välja lite fritt, men det roligaste var att tillsammans skapa ett band, och bara spela trallpunk. Den senare var en paus från allt. Vi glömde alla läxor, bråk och betyg. Den omtyckta läraren var en fristad i det här fallet. Och det var i de här stunderna jag förstod att en lärare inte bara undervisar; de ger oss något mycket större än så.

Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.