Krönika: Svenska bönders oförtjänta stolthet
“Vi måste värna om våra svenska bönder!” Denna mening, eller en variant av den, har nog de flesta hört. Som att bönderna är den avgörande skillnaden mellan om solen går upp imorgon eller inte. Den oförtjänta stoltheten finns hos alla djurhållare som automatiskt får guldstjärnor med uppmuntrande “Oj, så de kämpar”, även om många inte gör det.
I somras läste jag om en mjölkbonde som uttalade sig i den märkligt nog existerande frågan om kornas rätt till bete. Han hävdade att alla bönder i Sverige bryr sig om sina djur varje dag, året runt. Djuren är som deras familj. Jag har en annan syn på det. Efter tre år på ett naturbruksgymnasium och flera år på olika gårdar har jag inte sett allt, men tillräckligt mycket för att bli illa till mods.
Min upplevelse är att det finns en sak bönder bryr sig om mer än något annat: pengar. Pengar är så viktigt att den lilla kalven inte får dricka sin mammas mjölk mer än ett eller tre dygn. Jag har varit på en grisgård där de inte ville lägga pengar på att avliva sjuka griskultingar, så de slogs ihjäl mot en betongvägg. En annan gård ville inte lägga pengar på bedövning vid avhorning, utan de band fast djuren och sågade och brände bort hornen till tonerna av skrik som ingen brydde sig om. Det verkar vara vanligt att endast ge en liten tuss halm till suggor med kultingar eftersom det är för dyrt att låta mamman med sina små ligga mjukt. “De måste förtjäna sin plats", sa en lantbrukslärare till mig om sina kor. Om kon inte producerade tillräckligt mycket mjölk förtjänade hon inte att leva.
Vad jag har sett ses djuren bara som en inkomstkälla. Pengar blir inte stressade när man knuffar dem mot slaktbilen. Pengar blir inte ledsna när deras nyfödda barn tas ifrån dem – ropen kan dessutom enkelt stängas ute med en tjock dörr. De tre dagar gamla pengarna fryser inte när de lämnas ensamma utomhus i en liten inhägnad, med snö på mulen och sina dödfödda släktingar på gödselstacken bredvid.
Jag kan inte skriva om ämnet utan att nämna att jag har arbetat med ett undantag. Det var en djurvårdare på en mjölkgård som såg till att kalvarna fick umgås med sina mammor under sin uppväxt och hon delade sin lunch med djuren. Hon tog hand om kor som var närmare 20 år gamla, vilket är ungefär tre gånger så gamla som mjölkkor brukar få bli. De producerade knappt någon mjölk, men de var fint sällskap åt kalvarna och agerade som dagisfröknar. Det är med andra ord möjligt att behandla lantbruksdjur med respekt, om viljan finns.
Sverige är ett av de länder med strängast djurlagar, vilket jag tror har gjort många bönder lata. De gömmer sig bakom orden “Djurskötsel i världsklass”. Men det betyder inte att de är bra – bara att andra länder är värre. Jag tycker att det är dags för bönderna att börja göra skäl för sitt rykte om att vara duktiga. Varken höns, grisar eller tjurar behöver enligt lag få vistas utomhus. Men jag tycker att det borde kännas långt ifrån humant att låta dem leva hela sina liv inomhus. Stränga lagar betyder inte rimliga lagar. Det är inte lag på att man ska vaccinera sina hundar, men de flesta gör det ändå. Det är inte heller lag på att de ska få godis och leksaker, men det får de flesta ändå. Skillnaden är att vi ser hundar som individer.
Vill vi ha hjältar i samhället behöver vi inte leta längre än till de som producerar växtbaserade livsmedel. Värna om dem som ser till att vi har havregryn i frukostgröten, och som inte lämnar dagsgamla kalvar ensamma eller ger diande grisar liggsår. Det är dags att ställa högre krav. Beröm våra svenska bönder när de börjar bry sig om sina djur – på riktigt.
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.
