Krönika: Tonårstjej med medelålderskris
Det är söndag kväll, och här sitter jag, 16 år gammal, och undrar om jag inte redan genomgår en tidig medelålderskris. Kanske är det bara jag, men det känns ibland som om jag hade mer koll på livet när jag var 13, en nykläckt tonåring, utan dessa ändlösa dagar av grubblande. Det var liksom enklare då. Fast samtidigt, om jag ska vara ärlig, så var det också en tid när allt kändes som en alltför stor grej. Ni vet, som när Cecilia Lisbon i The Virgin Suicides, efter hennes självmordsförsök, säger till sin doktor (som precis sagt att hon inte är tillräckligt gammal för att veta hur förjävligt livet blir) att han självklart aldrig varit en 13-årig tjej. Man känner sig så missförstådd och osynlig. Vuxna verkar ha så svårt att förstå vad vi faktiskt tänker, att vi har känslor större än vintergatan och att vi inte är små söta dockor som ska nicka och le.
Det är lite lustigt hur världen fungerar. När jag var 14 hade jag världens crush på både Quentin Tarantino och Noel Gallagher. Ja, jag vet att det låter lite skumt, varför just dem? Inte för att de var några superhunkar eller så, utan för att den ena gjort några av de coolaste filmerna jag sett och den andra för att ha skrivit låtar som fyllt mitt dystra tonårsrum med något annat än osäkerhet. Jag satt där och kände mig som om jag förstod något som vuxna bara missat. På ett sätt fick det mig att känna mig överlägsen, en känsla av att vara mer mogen än de där tröga vuxna som knappt kan veta när man ska prata eller ej. Men konsekvenserna var depression och medelålderskris, alldeles för tidigt! Men låt oss vara ärliga när det kommer till vuxna män i 50-årsåldern som egentligen borde ha den här medelålderskrisen, men istället dränker den i unga tjejer. Inte för tjejernas intellektuella nivå eller deras djupa insikter i filmhistoria, utan för deras utseende. Det handlar snarare om något mycket mer ytligt, något som säger mer om deras egna osäkerheter än om oss.
Och på tal om osäkerheter, kan vi prata lite om killar i 25+ åldern? Och om du som läser detta är en av dem ska du veta att detta inte är ett hot eller något slags förlöjligande, utan mer som ett tips till vad ni inte ska säga under första dejten! Ja, men precis, de där snubbarna som tror att de precis upptäckt universums hemligheter efter att ha läst en halv bok om existentialism eller sett någon obskyr indie-film. Jag menar, kom igen! Jag hade de där tankarna när jag var 7 och försökte komma på om jultomten verkligen fanns, eller när jag försökte skapa kontakt med min pappa genom att se alla Bergmans filmer. Men nu, när de sitter där med sina nykläckta skäggstrån och snackar om “livet” som om de har hittat nyckeln till all visdom, är det svårt att inte skratta. Och jag förstår dem, verkligen. Vi har alla varit där, men det är bara så typiskt att de inte ens fattar att de precis har gått in i samma fälla som vi andra redan gjort flera gånger om.
Jag tror att det handlar om den här idén att vi tonåringar, och för den delen även unga vuxna, är i något slags konstant sökande. Vi letar efter svar på frågor som vi inte ens är säkra på att vi ställer. Det är som om vi tror att om vi hittar den rätta boken, filmen eller idén, så kommer allt att falla på plats. Men om det är något jag har lärt mig under mina otroligt mogna, en aning miserabla, 16 år på den här planeten, så är det att livet inte fungerar så. Livet är mer som ett jättelångt avsnitt av en urusel såpopera där ingen riktigt vet vad som händer, men där alla ändå är fast i dramat.
Men ändå så är det lite trösterikt på något sätt. För även om vi kanske inte har alla svar, så är det okej att vara lite förvirrad. Det är okej att känna sig mer vuxen än vuxna ibland! Och det är okej att inse att man kanske aldrig riktigt kommer att förstå allt och de svaren man har till alla okända frågor. Och kanske är det just där som den verkliga insikten ligger, att det inte alltid handlar om att förstå, utan om att acceptera att man inte gör det.
Så nästa gång du känner att någon avfärdar dina tankar eller känslor som “tonårsgrejer”, kom ihåg att de troligtvis har glömt bort hur fruktansvärt, men ändå fantastiskt, det var att vara ung. Eller så har de bara inte kommit över sina egna osäkerheter! För vi har faktiskt något att säga, och kanske, bara kanske, har vi en del att lära oss av varandra. Det är lätt att glömma att vi alla en gång varit 13, och att det vi upplevde då kanske var mer tankeväckande än vad vi ger oss själva och andra kredit för. Och vem vet, kanske är det just den där 16-åringen med en medelålderskris som har det mest värdefulla perspektivet, även om hon bara är halvvägs till 32.
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.
