Krönika: Vad gör jag när Sveriges nästa influencer är min förövare?
Triggervarning: övergrepp, förövare, internaliserad skuldbeläggning av offer.
Jag har alltid hatälskat den stereotypa förövaren, haft en fascination kring att de ofta sträcker sig till platser med palpabla maktutbyten, luskandes efter nästa offer. Förövare och förövade delar en magnetism som obekymrat slingrar sig genom de mest röda flaggorna, via charmiga interaktioner och gränsöverskridande dialoger.
Att förövaren oftare är en bekant än en främling är sen gammalt. Inte sällan uppfattas de som snälla och omhändertagande samt kan besitta roller som vårdgivare, lärare och pedagoger, rent krasst yrken med betydande maktposition. Detta stämmer in på min förövare. Hen är charmig, rolig och energisk. Hen har en betydande maktposition i sitt yrke.
Nyligen, under en annars obefintlig kväll, möttes vi igen. Jag hade precis svalt min kvällsdos som strax skulle fångas upp av de inre slemhinnorna och välkomnas in i kretsloppet. Som vanligt scrollade jag på Tiktok. Bland tillfredsställande organiseringsvideor och “get ready with me:s” dök hen upp. Plötsligt blev luften tung och lungorna för små. Plötsligt ekade pulsen i hela grannskapet. I alla fall kändes det som så.
Helt ärligt var jag främst förvirrad. Vad fan gjorde hen i mitt flöde? Blockeringsfunktionen var aktiverad sedan länge, för att undgå just detta ögonblick. Min blick vandrade över skärmen, i ett desperat försök på att få svar. Strax förstod jag att videon var sponsrad. Så där satt hen, fulare än vad jag minns henom, och predikade om gud vet vad. I ett betalt, jävla samarbete.
En orkan av minnen och känslor trängde fram i tankeledet. Vad innebar detta? Kommer hen att synas överallt nu? Hur många offer fanns idag? Ångrade hen något? Det var dumma frågor med dummare svar.
Det allra dummaste var min ilska. Jag var så jävla arg på mig själv, på att det fortfarande alstrade en reaktion ur mig. Arg på att jag inte var smart nog att samla bevis från du-vet-vad. Jag är fortfarande arg, arg på att det snart gått ett decennium och att det fortfarande gör ont i underlivet.
PTSD-behandlingen på Södra Älvsborgs sjukhus har läkt mycket, men inte allt. Jag vet inte hur många gånger jag frågat vårdgivarna: “står det ****offer i pannan på mig”. Det är en retorisk fråga, såklart, men faktum är att det gjorde det. Med förövarens glasögon stod det inristat redan vid första interaktionen. Jag och brottspersonen var nord- och sydpol, menade att slutas.
Jag påminns om artikeln från Cambridge University (2018), som tar upp problematiken med romanser inom slutenpsykiatrin. Inte sällan sammansluts två grupper av de vandrande DSM-kriterierna (kort för Diagnostical and Statistical manual of Mental Disorders, reds. anm.), i den kanske progressiva genren “patients-to-lovers”. Personer med schizoid- eller narcissistisk personlighetssyndrom tycks dras till borderline-patienter, även kallad emotionellt instabilt personlighetssyndrom, och vice versa.
Igenkänningen är enorm. Det är många gånger jag fängslats av personer som varit obehandlade och/eller aktivt missbrukande. Att hjälpa människan ur mörker var en inhemsk instinkt inom mig vars dopaminrus var oförliknelig. Att hjälpa människan ur missbruk blev min egen drog, förstår jag idag.
Jag förstår också att jag inte behärskat verkligheten av samexistens med min förövare. Att mina snart tio år av utveckling, självförsörjning och karriär även har pågått hos henom. Hur tacklar jag att min förövare nu ska bli Sveriges nya talesperson för hälsa och välmående? Det må uppfattas som os av avundsjuka men det är precis tvärtom.
Jag tänker inte på min förövare, utan snarare på hens kollega, Tindermatchning eller granne. Vilket stadie är de i idag? Förälskelsestadiet? Jag kan hjälpa henom ur det-stadiet? Eller är de inga offer alls? Var jag hens enda, och innebär det att problemet aldrig var hen utan jag själv?
En av mina onekligen problematiska favoritkomiker är Tiktok-trendaren Theo Von. I ett urgammalt klipp diskuterar han de nya anklagelserna mot komikern Chris Delia - Delia har haft sexuella relationer med en minderårig. Till det hävdar Von: "Människan är mer än bara en sak”. På något vrickat, misogynt vis har han rätt. Förövaren Delia är rolig, omtyckt och snäll. Han är också predatorisk, manipulativ och våldtäktsman.
Det är även min förövare. Hen är rolig, energisk och empatisk. Hen är också narcissistisk, misogyn och fetfobisk. Ett samhälle okunnigt om att förövare överskrider normer om kön, färg, ålder och storlek är ett samhälle som förminskar övergrepp och dess offer.
Avslutningsvis misstänker jag en rädsla. Jag fasas för att hen ska bli störst på sociala medier och hamna på nationell TV. Det skulle få min moralkompass i dissonans, en känsla av tvång i att berätta vad hen gjort mig. Ett sista försök i att varna kommande offer.
Men jag är rädd och inte redo. Jag är förbi henom, och förbi det som hänt mig, men jag vill inte berätta. I alla fall inte nu, och för det skäms jag. Det bekräftar att hen fortfarande har inverkan på mig. Och det känns som en svaghet.
P.S. Hen är verkligen fulare än vad jag minns henom.
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.
