Krönika: Världen behöver fler som Siw Malmkvist
Jag hinner knappt gå innanför dörren hos tant Britt-Marie innan ursäkterna börjar. Förlåt för att kaffet inte var klart. Förlåt för att det är så kallt. Förlåt för att kakorna blev kantiga. Förlåt för att hon finns.
Britt-Marie är 75 år gammal, bor i en etta och har alltid bordstabletter i matchande färger på köksbordet, redo för om någon skulle komma. Hon är speciell på många sätt men helt enligt norm när det kommer till att vara tant. Det vill säga helt jävla otrolig men klankar ner på sig själv dagarna i ända. Någon som lärt sig att allsmäktighet är normen,och därför ber om ursäkt så fort hon inte kan göra allt. Någon som marinerats i jantelagen i all evighet.
Jag var hemma hos henne och fikade förra veckan, vilket jag vanligtvis är med jämna mellanrum. Hon hade nybakade bullar, något hon varit expert på att baka i 50 år. Men innan hon ens ställer ner fatet med bullar på bordet så måste hon bestämt säga “Nä, ha, de blev väldigt torra så du behöver inte äta om du inte vill”. Även fast jag - och någonstans innerst inne även hon - vet att detta är förstklassiga bullar som tar alla mina allergier i beaktning och ändå lyckas vara perfekta. Men det får man inte säga till henne för då stretar hon emot.
Dokumentären om Siw Malmkvist på SVT kom ut för några veckor sedan. Den snart 90-åriga sångerskan skulle gå igenom sin långa karriär och jag tänkte att hon skulle vara precis som alla andra tanter. Men icke. Den kärringen fuckar med jantelagen som ingen annan och det är underbart att se. Det är uppfriskande att se henne stå där i sitt hem och stup i kvarten säga “Gudars vad bra jag är”. Alla andra kan tycka och tänka som de vill - för Siw vet vilken otrolig talang hon är. Inte alls på ett självgott sätt, utan bara på ett sätt av självrespekt.
Jag tänker på alla andra tanter. De som lärt sig normerna utantill, de oskrivna reglerna om jobb, män, och hur mycket man får vara till besvär. De som som unga råkade stanna lite för länge på ett och samma ställe, så att en osynlig djävul hann krypa upp på axeln och långsamt, tålmodigt, förklara hur dåliga de egentligen är. Det där självförtroendet som så många kvinnor till slut förlorar – Siw också. Hon berättar i dokumentären om hur osäker hon var som ung, om det eviga inte-ska-väl-jag-andet som aldrig gav henne ro. Men en fråga lämnade dokumentären mig med.
Hur blir du av med det?
Ja, hur gör du? För att bli av med reflexen av självhat och för att jag själv som ung inte ska hamna där?
Kanske handlar det om att öva. På samma sätt som du övar på att baka bullar. Inte genom att börja om från början varje gång, utan genom att sluta kalla resultatet misslyckat. Jag behöver inte att alla tanter ska bli Siw Malmkvist. Det hade räckt om Britt-Marie någon gång bakade sina bullar och sa “Gudars vad bra jag är!” För jag tror att det är sådana tanter världen behöver.
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.
