Krönika: Jag har aldrig

Priset för att vara en ungdom är högt. Då menar jag inte bara de frågor om framtiden du tvingas slurpa i dig som en ångestshot varje gång du snubblar på nån kusin bakom paprikan på Ica. Nejdå, nackdelarna är oändliga och jag råkar vara ungdomspessimismens budbärare. Därför blir livet som tonåring inte enklare när 31 oktober knackar på dörren. 

Jag talar såklart om halloween, de ”coola” människornas högtid. Att ens benämna andra människor som “coola” säger antagligen en del om huruvida du är en del av dem eller ej, men jag står fast vid att säga “coola”. För det första, det är svårt att förlora status när du inte har någon. För det andra, ge mig en bra synonym då! Okej, “coola” människor använder nog inte ordet synonym heller. Ju kortare och simplare ord du använder, desto “coolare” är du. En förhistorisk grymtning är alltså vad jag förväntar mig om jag någon gång skulle träffa Kim Kardashian. Jag intalar mig att det bara är en försvarsmekanism. Ju färre ord du använder, desto svårare blir det att mellan dessa noggrant utvalda ord lista ut att du faktiskt inte har något vettigt alls att säga. På så sätt har de i för sig överlistat oss alla...

Det är alltså inte The most wonderful time of the year för oss o-coola, vi räknar ner till töntarnas tönthögtid julen istället. Hur hårt vi än må räkna ner, passerar 31:e oktober tyvärr inte obemärkt förbi. Med halloween kommer fester. Inte vilken sorts fest som helst, utan den trånga, forcerade typen. Trött pyntade nedervåningar i hus ett alldeles för långt småprat bort från busshållplatsen. Vad som fascinerar mig är alla tonåringars primitiva behov av att blotta sig. Få inga bilder i huvudet nu, det är ingen nudistfest jag talar om. Blotta sig som i att kräkas ut hela sitt inre liv på allt och alla som kommer i deras väg. Jag har varit nära att gå i fällan, men klarat mig med nöd och näppe. Jag har aldrig deltagit i “Jag har aldrig”. Sanningen är att jag aldrig velat ta konsekvenserna av “sanning eller konsekvens”. Ser jag mig själv som lite överlägsen mina jämnåriga för det? Absolut. Det gör mig antagligen inte till en skön människa, men det beskrivs heller inte historiens litterära genier som. Det här har jag i för sig ingen fakta på. Men jag har lite svårt att föreställa mig Selma Lagerlöf som förkroppsligandet av ordet skön, även om hennes hatt ser riktigt skön ut att bo i om man är en fågel, eller möjligtvis en extremt liten människa. 

Jag tror mitt problem med festlekarna är att de är klaustrofobiska. Jag hade hellre varit instängd i en miniatyrlåda tillsammans med ett gäng skrikande barn än att tvingas kyssa killen mittemot mig för andras nöjes skull. Hur mycket jag än anstränger mig, är det svårt att fly från förnedringen när rummet är fullt av lömska tonåringar. Jag drar slutsatsen att de som tror att “Sanning eller konsekvens” är ett fint sätt att lära känna varandra helt enkelt är renodlade sadister. Det är samma människor som tycker att peptalks är inspirerande. Skärp er. Det är i själva verket en komprimerad lista på komplimanger som du radar upp för att du måste, inte för att du menar det. 

Något mer som är framtvingat är det stela minglandet och dansandet på fester. Framtvingat skoj. Det låter ju hur skruvat som helst, men ändå är vi obekväma en minoritetsgrupp. Vi har ett eget språk bestående av nervösa flackande blickar mellan dörren, varandra och hörnet. Vi har en egen kultur där det är respektfullt att gå hem innan värden hinner visa sig packad, vilket ibland innebär (till vår lättnad) att aldrig dyka upp. Vi är många generationers soffsittare och snacksproffs. Ändå är det ingen som skyddar vår identitet. Att inte gilla förutsägbara julromcoms är tydligen helt okej, men att ogilla hemmafester, där verkar gränsen gå. Min gräns nåddes för länge sedan. Första gången jag såg någon snurra en flaska förstod jag att livet hädanefter skulle gå utför i stadig takt. Det finns dock ett behov hos tonåringar som är större än behovet att blotta sig: behovet att smälta in. Med handväskan i högsta hugg springer jag därför mot bussen som ska ta mig raka vägen till en fest. Jag har aldrig sagt att jag är perfekt. 

Om:

Alice Schaub

Då: Barn, ensambarn, A-barn
Nu: (Vill vara) barn, ensambarn, A-barn på Hulebäcksgymnasiets danslinje
Sen: (Inte) barn, ensambarn, (antagligen inte) A-barn på en musikalutbildning
Motto: Du är unik, precis som alla andra.