Poesi: 03:00

Det öppna fönstret för in vinterkylan,
jag vankar av och an på vävtapeten.
Flyktiga tankar ryms i mitt krypin.
Från mina ögon hänger lockar av säv.
Jag sträcker på halsen och tänjer min tå,
i min strupe samlas ett hest läte.
Jag står aldrig länge på samma ställe,
när dagsmejan nalkas brer jag ut min vinge
och låter vindarna föra bort det blå.
Med sten i mun och hand ber jag tigande
att sömnen är snäll och inte drabbar mig.
På tunt ben står jag tills klockan slår tre.
Ur magen väller en kärna,
djupt från märgen; ett rop
skriar från hustaken
och får kvinnan att kläs i mjölkvit taft.
Förvandlingens mörkaste rum har en nerv
som hämnas alla dem som den hållit kär.
En fura huggs ner och är ej till besvär.
En annan läggs ner på madrass,
köttet är dyrbart och är en bra
affär.

Ljus i mun håller onda ögat borta.