Poesi: Att andas utan hjärta

paniken fastnar
i minusgraderna
det som kallas
människokropp,
min kropp
lämnar ursäkterna

världen svävar med orden
som alltid upprepas
och jag är trött på att
skämmas över sådant
jag inte hittar hem till

förändring är att sova tusen nätter och sedan våga berätta om det

jag hatar smutsen
under naglarna under
tungan, hur du kvävs
av allt det som du aldrig
talade om

och håret pulserar i vattnet
vi simmar under isen
det finns ingen öppning
kan vi inte alltid stanna här,
helt utan lungor

varför var någonting viktigt
om vi ändå inte skulle se det gå