Poesi: Dessa vågor slår sig själva i magen
men det allra viktigaste du behöver veta om vulkaner & dess rörelser
är att när magman väl når markytan sker ett vulkanutbrott per definition;
både under havsytan & på land
en själ & dess sprickor bildar svarta hål;
själsliga vägskäl & deras slukhål
en vågskål: ett annat ord för slukhål är
glaciärbrunn. allt är en längtan efter den som är lugn
som glaciärer. kan du höra vad jag skriver? jag tror du
men får jag, kan jag, få tala till dig om hur isar bildar helt nya världar genom att bara
våga stanna kvar när solen bågnar under horisonten;
när frosten smattrar & knakar i sina räckvidder & ambitioner
de som smälter i sommar & växer sig starka om vinter
de spänner sina muskler när det blir kallt och bygger och bygger & svälter sig på kolhydrater & äter sitt protein & weddellsälen dör efter bara några få års gammalhet eftersom dessa sälar stannar kvar i vattnet när det blir omänskligt kallt och marken över dem börja frysa över deras huvuden
& de håller lufthål öppna med hjälp av sina tänder så de dör unga för
att de till slut skrapat så mycket i den allt tjockare isen att tänderna krackelerat
och emaljen har pulveriserats så de svälter ihjäl i ett vatten fullt av mat de inte kan fånga & de sjunker till botten under det mjuka vattnet
som visar sitt ansikte & tittar sig i spegeln & förbereder sig på att marklyfta sin egen värdefullhet i frusenhet men hon, havet och hennes döttrar; sjöarna
blir lika besvikna varje år när solen återvänder & bildar dessa hål som spricker upp & bildar vågade skålar
varje årstids växlar & förändring syns i isar
de bär sin egna tyngd på mjukare vatten
ja, visst är det drabbande hur halva klotet kallnar & fryser sig trippelt så stort
kanske kan man likna det vid lungor om man vågar
om man dessutom helt stillnad står & lyssnar & ser hur glaciärer drar efter sin anda
kan man se hur mycket liv & rörelse det är under & i dem
dessa glaciärer & deras vilja att smälta & bilda vatten vi vill rida över
att spränga ytan med en motor
dessa isars skuldror och bröst och ryggrad & kroppar som kalvar & ryster,
smälter & går sönder, de muskler som bär oss över de mörknade vatten som nyss levt i tystnad, som stormat, i vågor, i djup
