Poesi: Dikt #2

Ingen lärde pojken att gråta. Så.
Varje gång han gör det, så gör han det fel.
Mina tankar de tankar överflödigt hinner jag ens tänka på en tanke tills de blir fler.
Så Jag ber. Er. Sätt dig och hör mig och låt dina ögon se.

Öppna hjärtat. Blunda inte.
Känn på smärtat som jag har här inne.
ilskan den steg medans min kropp, ja den brinner.
Så känn på smärtat som jag har här inne.
Blöder överallt ser ni inte hur blodet rinner.
Men känn då på smärtat som jag har här inne.
Djupa andetag, jag vill ta en sista om jag hinner
Så känn på smärtat som jag har här inne.
Håller räkningar på förluster för det är sällan att jag vinner
Känn på smärtat som jag har här inne
Ensamhet är en känsla som jag mest känner i mina sinnen
Så känn på smärtat som jag har här inne
Oftast är det så att jag aldrig är med i bilden.
Känn då på smärtat som jag har här inne.
Jag vill ha bara fred med mig själv men det är fred jag inte finner
Så känn på smärtat som jag har här inne.

Inlåst i mina tankar, skriver ner dem på alla fyra väggar.
Jag vill skrika så någon hör mig för mina tankar vill jag inte tänka.
Jag vill skänka min glädje till någon som inte har det.
Men hur ska jag skänka när jag själv inte ens har det.

Jag mår så jävla dåligt, är det ens värt ett till andetag. Ja de antar att mentala sjukan är inte så stort allvar. Men det kan va.

Det kan va det sista meningen som jag skriver.
Hur vet du? När du inte ens känner det jag känner här inne.
För ni är blinda och ni hör inte oss hur vi fan skriker.
Men ni ger oss uppmärksamhet när vi försvinner. Tack men det behövs inte.
Nu tänker du känna då på smärtat som jag har här inne.