Poesi: Dikt #3

Jag känner mig mest ensam när jag är bland många.
Det känns som att jag kokar iväg något likt vattenångan.
Jag är min egen fånge i mitt egna fängelse även fast jag inte ville fånga.
Det är ett brott jag har begått som jag har ångrat.

Och det har kostat mig att mina värdesaker blivit stulna
Och det har kostat mig att mina tankar blivit ännu mer sjuka
Och det har kostat mig att mina tänder har blivit ännu mer gula till att tandläkarna har blivit ännu mer sura på mig.

Men låt mig berätta en grej.
Det var nån dag som jag tog en promenad och rensade mitt huvud i någon fall
Men alla tankar försvann när pennan och pappret kom fram.
Men iallafall.

Jag behövde en promenad
För det har jag inte tagit på ett väldigt bra tag
men iallafall.

Jag blev förvånad när alla ord kom fram
Från flygande tankar till att pennan är vid min hand.
Från bokstäver till ord till meningar till att poeten är nu mitt namn.
Abow jaoww men iallafall.

Ensamhet.
Om jag inte känner mig ensam, är jag ens poet?
Jag bara skojar ba så ni vet.
Men en av poetens mest verkande känsla är ensamhet. Bara så ni vet.
Om dessa anteckningar blev till soldater så ska den heta en poetisk armé
Vänta lite, jag är inte klar jag har mer.
Berättelser som inte får berättas som skrivs i dessa tankar som tankar upp ett helt brev.
Det där är ensamhet.
Du vet när du är rädd om det monstret under sängen men du har varit ensam för länge så du går och hänger med.

Ensamhet.
Beskriver en poet.
Beskriver det som han skriver nej jag driver inte ba så ni vet.
Jag är inte mentalsjuk.
Jag känner mig ensam.
Jag vet att livet är inte slut men hur länge kommer det pågå tills jag hittat någon som också är ensam.
Eller så är alla med alla.
Eller är jag egentligen bland alla som har alla men känner mig inte som alla.
Jag hoppas ni fattar.