Poesi: Dikt om döden 1

Lägger mitt huvud på din, axel.
Vi ser ut över gravfält och kaprifol
Har lock för öronen

Du sveper armen kring mig
och låter ljudet av livet tala åt dig
Inga mer fimpar på ditt golv,
inga spår av dina skor

Höga kors av trä stiger ur marken
Du viskar att du hatar mig i smyg
låter orden rinna som honung ur din mun

Nu växer det förgätmigej ur sprickorna på dina armar
och jag förstår

Utan det är vi inget och med det ingen alls
Livets oförlåtliga otur - dödens simpla regel.