Horisonten syns där borta,
Jag kan ta den för givet, allt för ofta,
Den försvinner inte så sällan bakom stora berg,
Som skjuter upp från havet.
Majestätiskt.
Det blir som en utmanande dans, mellan de vilda bergen och den fria horisonten.
Det vilda tar det fria i handen och ber om lov,
Det fria vaknar upp, ty det sov.
Sedan rör sig det vilda bakåt och det fria hänger på,
Ett steg dit, ett annat hit, vi gör så!
Det fria får långsamt ett övertag när bergen smalnar av.
Det blir en lugn dans, så låga krav.
Nu händer där dock något, det vilda vaknar till liv,
De små stegen försvinner, nu är det stora kliv.
Visst, där ute blir det snabbt kallt,
Sakta med säkert är friheten försvunnen och det vilda omger allt.
