Poesi: Dikt #1

Kan det vara så att jag
Promenerar runt omkring
för att leta ingenting
men hitta allting.
Ja.

Jag hitta min allting.
Värdefull och en stor efterfråga till samhället.
Vi har inte så mycket av henne så jag tar vara på varje bit som gäller.
För det här brinnande hjärtat brinner på olika bränder.
Men till slut slutar man bryr sig och istället värmer sig vid elden.

Men inte hon.
Hon älskar kylan.

Och jag älskar att skjuta henne med kärlek även fast jag vet att det inte finns någon kula kvar.
Men hon väljer ändå att stanna kvar.
detta tomma kärleksmagasinet har skjutit allt den hade kvar.
Men hon väljer ändå att stanna kvar.
Jag är den skalade apelsinen som inte har någon saftigt juice kvar
Men hon väljer ändå att stanna kvar.
Jag är den mjölkvita kokainen som inte har någon jävla adrenalin kvar.
Men hon väljer ändå att stanna kvar.

Ingen kula i magasinet.
Ingen juice i apelsinen.
Ingen kick av kokainen.
För ingeting behövs förutom kramar som startar konversationer och ambitioner snackas och stackars hon.

Som valde en
använd magasin
En skalad apelsin.
Ineffektiv kokain.

Jag är oanvändbar. Meningslös
Hennes meningar är meningsfulla när hon menar hur mycket jag menar så jävla generös
Det jag menar är att hon ser något meningsfull i mig och något ambitiöst
Men jag tror inte det finns några meningar om mig

Även fast många meningar skrivs.
Så tror jag fortfarande att inga meningar finns. Om mig.

Så jävla envist av mig.
Det känns som att jag har levt så mycket på så kort tid.
Men saknar alltid någonting.
Jag är en konung i schackspelet som inte har sin drottning.
Så vem ska nu skydda konungen när det inte finns någon drottning?
Är det verkligen alla dessa som är kvar runt omkring?
Är det verkligen så här man vill spendera sitt liv.

Jag är ute och letar men hittar ingenting
Tills ingenting hittar mig och betyder allting.