Poesi: fossiler
tusen andetag mot rödgråten hud
tusen andetag och vår tid kommer aldrig åter.
närhet smakar nostalgi
bubbelrus på terass de där sommarkvällarna
likt hjärtetexterna vi visslade på vägen hem.
radion sjöng
kanske har vi bara inatt.
kanske har vi bara nu,
nutid av dig och mig
i dans under tiotusentals av himlar
under förfäders berättelser,
dom som sa
dröm dig aldrig längre bort än till höghusens slut
för bortom horisont faller ju världen.
dom som sa
att århundradena är arvet av hjärtslag
av allt det som glömdes bort att kämpas för.
fredslöftena ingraverade i björkstammar från 1942,
fotbollsmatcherna över skyttegravar, när världen tiden arvet och historien för några
sekunder inte spelade någon roll.
av att det som blev kvar var konturerna av dom andra
och bitarna av en värld som en dag kunde ha blivit vår.
för nu är östersjön i böljor och inget kan bli som förr.
minns andetag från gammelfarmor som berättar om ungdomens krig
när sorgedar var glädjedar
när hon sjöng
tillsammans med hela världen
att tiden aldrig är oändlig,
att människoliv är vävda av tunna fjärilstrådar
och kärlek det allra finaste som finns.
så jag blundar och tänker att om kriget kommer så vill jag aldrig lämna dig
om kriget kommer så flyr vi härifrån
om kriget kommer så dansar vi på terrass en sista gång.
men nu är du fossiler,
nu är allt fossiler.
spår av liv ingen längre minns.
kvar en stillnad värld av tomma asfaltsvägar och mareld
som sjunger om barnen
om flykten
om sorgen
om saknaden
om de där tusen andetagen som en gång var våra,
som vi glömde bort att andas.
tusen andetag mot världens rödgråtna hud,
tusen andetag mot fossila stunder som aldrig kommer åter.
Emma Aurora Vehre-Nilsson är Månadens Poet för maj 2022. Ny dikt publiceras varje torsdag, missa inte!