Poesi: fossiler

tusen andetag mot rödgråten hud 

tusen andetag och vår tid kommer aldrig åter. 

närhet smakar nostalgi 

bubbelrus på terass de där sommarkvällarna 

          likt hjärtetexterna vi visslade på vägen hem. 

radion sjöng 

kanske har vi bara inatt.  

kanske har vi bara nu,  

nutid av dig och mig 

i dans under tiotusentals av himlar 

under förfäders berättelser,  

dom som sa 

 dröm dig aldrig längre bort än till höghusens slut  

för bortom horisont faller ju världen. 

 dom som sa 

att århundradena är arvet av hjärtslag 

av allt det som glömdes bort att kämpas för. 

fredslöftena ingraverade i björkstammar från 1942,
fotbollsmatcherna över skyttegravar, när världen tiden arvet och historien för några 
sekunder inte spelade någon roll. 

av att det som blev kvar var konturerna av dom andra 

och bitarna av en värld som en dag kunde ha blivit vår. 

för nu är östersjön i böljor och inget kan bli som förr. 

minns andetag från gammelfarmor som berättar om ungdomens krig 

när sorgedar var glädjedar 

när hon sjöng 

tillsammans med hela världen 

att tiden aldrig är oändlig, 

att människoliv är vävda av tunna fjärilstrådar 

och kärlek det allra finaste som finns. 

så jag blundar och tänker att om kriget kommer så vill jag aldrig lämna dig

om kriget kommer så flyr vi härifrån

om kriget kommer så dansar vi på terrass en sista gång. 

men nu är du fossiler, 

nu är allt fossiler. 

spår av liv ingen längre minns.
kvar en stillnad värld av tomma asfaltsvägar och mareld 

som sjunger om barnen

om flykten 

om sorgen 

om saknaden 

om de där tusen andetagen som en gång var våra, 

som vi glömde bort att andas. 

tusen andetag mot världens rödgråtna hud, 

tusen andetag mot fossila stunder som aldrig kommer åter.

Emma Aurora Vehre-Nilsson är Månadens Poet för maj 2022. Ny dikt publiceras varje torsdag, missa inte!