Poesi: Hälsningar från solens yttersta atmosfär

Du mår illa av doften men jag skrattar och säger att den påminner om barndomen.
Mitt bland det gröna växer kronor i lila.
En kvalmig sötma spjärnar i luften,
jag går närmare för att möta den.
Det blir en kamp och en balansakt när den sätter sina små naglar mot min näsvinge:
Sveda.
Rev den mig?
Jag tar ett steg tillbaka;
du har fortsatt gå.
En lysmask på marken börjar glöda.
Den kravlar sig mot busken.
Ett litet tramp i rätt riktning och hotet skulle vara borta.
Men kanske skulle glöden smälta genom skosulan.
Jag står kvar.
Busken börjar brinna.
Jag svassar runt elden med tungan spetsad mellan läpparna,
sen slappnar jag av, börjar galoppera och tungan fladdrar fritt.