Poesi: Hanna Axelsson #1

Jag ser, du har gråtit dina ögon svavelgula.
Det vita blev gult och runt din iris går ådrorna i kors.
Kristallen ändock glimmar än, under dunkelt ljus.
Jag, vi minns:
Vin i blybefattat glas,
konserverade blommor i stickande vätskor i våningen runt våra kroppar högt över den giftiga jorden.
Vattnet i regnet faller i orena strömmar och på
en storskärm genom det
enorma glasfönstret syns ett blått berg av is som blir grönt i vårt gula dis.
Diset stiger, vattnet når urslut.
Vi klunkar allt vårt vin världen snurrar, skärmen slocknar och glimmar
men de gula ångorna fräter, de är vackra i virvlar
men hinnor rodnar och brister,
lungorna hostar
och
tystnar.

Jag är
kropp, är grönblek tyst
och stilla och
din,
där psyket gömmer dig bakom örats avstånd och
där dammig svullen sprucken tunga
söker vatten, noterar punktligt att
min kropp så tyst,
här är en förgänglig flaska av fukt.
Flaskor tomma slungas
i golvet, klirret ekar. Halsen sväljer
i kroppen din och hör
i våningen:

”drick mitt blod min kropp mitt vin det är ingen fara”

viskningar viner i gulldis mellan balkar
av het metall. En skärva
av blyglas ett snitt och röda döda droppar
i ett glas och läppar sluter sig nacken bakåt.
Puls i nerv mot
impulsen, som förlorar mot halsen, som sväljer.
Ingen. Tystnad äckel.
Över tid ebbar detta ut även för dig.
Ögon stirrar håglöst mot solblå himmel genom glaset som hettar våningen,
i hjärnan minnen förgångna tårar faller för
vätan får ej förångas.
Det blåa blodet tränger ådrorna
i hans
ögon framhäver hans grönbleka hy
och det piffade håret när han tillsist hostar
lungorna ut ur kroppen då glaset spricker under solens hetta
och ut spyr kroppen blod som blandas med gryningen
och lyser
i violett
i skarp kontrast till morgonen i svaveldis.

Jag ser, du har gråtit dina ögon svavelgula.
Det vita blev gult och runt din iris går ådrorna
i kors
då Kristallkronan
inverterat
glimmar även än,
under dunkelgult dis
av ljus.