Poesi: Hanna Axelsson #2

Peta så med fingrarna i min gråmjuka massa,
Peta med fingrar som drunknande bin i sylt!
Surrande stick mot mina utnötta hinnor,
krälande jordgetingar jagar metodiskt
på reda meters avstånd även på marken.
Borrar sig ut ur den dammande jorden.
Svärmen av ljud i min omgivning,
svärmen av djur i min omgivning
som gnager på överhettade
svalnande glödtrådar
bryter långsamt ner kroppen i tid då anslutning upphört.

Eller

I kopplingen mellan delarnas erbarmeliga svaghet
blinkar elen i färgstarka lampor faktiskt även i kortslutning.

Så, jag begråter mina jordfel och kastar mig ner
i svalkande salta lösningar.
Jag flyter i strömmen, laddar.
Jag sväljer koppelband av pärlor genom åren, och
en jordfelsbrytare blir
en vågbrytare och
jag skiner tillsist som av starkaste
pärlemor. Jag blir
en elektrisk knastrande ål
i det kalkfria klara vattnet.

Strömmen leds på ytan runt min gröna värld, där getingbon och bina svärmar.