Så skimrande var aldrig havet,
som den morgon då första snön föll
som den morgon då isen hade lagt sig
som en skorpa på asfaltens mjuka kurvor,
som ett avskilt minne av det som finns där under,
som vi två som delade dessa stunder,
Men när solen har gått och lagt sig och månen stiger upp
bakom de låga topparna på denna snötyngda ögrupp,
smyger kylan sig närmre i alla vrår och hörn,
jag och du sätter på oss varma kläder och går ut, njuter av stjärnbilder som lilla björn.
Björnarna som kommer närmre när timmarna är sena,
på himlavalvets gigantiska arena,
där uppe tänker vi på de gamla sägner,
om vännerna som försvunnit tittar ner,
på mig och alla er?
Vad säger de isåfall på topparnas topp,
sitter de där uppe och undrar vad vi gör?
Varför har vi inte för länge sedan sagt stopp,
När vi havets förstörelse hör,
När bergens nedbrytning ger oss hopp,
och när skogar bränns opp utan att det oss rör.
Nej, för så skimrande var aldrig havet,
som den morgon när första snön föll,
och när jag föll men du mig höll,
och hoppet fanns där kvar,
trots att vi lever i en tid av allvar
