Poesi: ingenmansland
revolt under våra ögonlock
utanför en urbanisering av borttappade drömmar och samhälleliga strukturer
som tvångströjor sa vi en gång
småskrattade
och plankade sedan femton spårvagnsturer.
i höghushissar bostadsköer och arbetsintervjuer ropar dom
vi är brustna själar utan framtid
vi är barnen över grusväg som en gång sjöng
när vi blir stora ska vi flyga lika högt på himlen som ni
växte upp, snubblade
och föll inför ett helt världsarv.
ni säger
fortsätt, väx upp och du är fri. stå vid stupet och se hur hela världen blir din.
så jag gjorde vad ni sa och såg drömmar rinna mellan tegelstenarna. andetagen vek sig och luften blev tyngre. som om allt förändras när en blir äldre. smulas sönder i samhällets stora apparater.
maskiner…
ser generationer på himlen och tänker att den som svävar är fri från gravitation
fri från historia krav förväntning och genetik.
fjärilar… ett vingslag kan rubba hela världen
river i gener
letar arv från förut att klippa sönder
för kanske kan en skapa sin egna historia?
kanske kan vi bli mer än det vi är nu?
mer än MASKINER
mer än förlorade hjärtedagar, kolfabrikers arv och krig mot de egna nerverna
mer än en dystopisk berättelse om världsfolk som bara levde för att räkna dagar.
minns ni vilka vi alla en gång var?
bland era ingraverade fotspår rödljus och kvadratstora vägvisare
syr jag mina egna vingar
flyger ensam mot forna horisonter, en fjäril i bevis om en annan tid
lämnar poesi över städer, strör stjärndoft till barnen och nynnar på frihetens melodier
vi var vidunder en gång
MIRAKEL
svävade över allt som var universum
sammanlänkade hjärtslag som lovade oss själva att aldrig sluta drömma.
Emma Aurora Vehre-Nilsson är Månadens Poet för maj 2022. Ny dikt publiceras varje torsdag, missa inte!