Poesi: ingenmansland

revolt under våra ögonlock 

utanför en urbanisering av borttappade drömmar och samhälleliga strukturer

som tvångströjor sa vi en gång 

småskrattade 

och plankade sedan femton spårvagnsturer. 

i höghushissar bostadsköer och arbetsintervjuer ropar dom 

vi är brustna själar utan framtid 

vi är barnen över grusväg som en gång sjöng 

när vi blir stora ska vi flyga lika högt på himlen som ni 

växte upp, snubblade 

och föll inför ett helt världsarv. 

ni säger 

fortsätt, väx upp och du är fri. stå vid stupet och se hur hela världen blir din. 

så jag gjorde vad ni sa och såg drömmar rinna mellan tegelstenarna. andetagen vek sig och luften blev tyngre. som om allt förändras när en blir äldre. smulas sönder i samhällets stora apparater. 

maskiner… 

ser generationer på himlen och tänker att den som svävar är fri från gravitation

fri från historia krav förväntning och genetik.

fjärilar… ett vingslag kan rubba hela världen 

river i gener 

letar arv från förut att klippa sönder 

för kanske kan en skapa sin egna historia? 

kanske kan vi bli mer än det vi är nu? 

mer än MASKINER 

mer än förlorade hjärtedagar, kolfabrikers arv och krig mot de egna nerverna

mer än en dystopisk berättelse om världsfolk som bara levde för att räkna dagar. 

minns ni vilka vi alla en gång var? 

bland era ingraverade fotspår rödljus och kvadratstora vägvisare 

syr jag mina egna vingar 

flyger ensam mot forna horisonter, en fjäril i bevis om en annan tid

lämnar poesi över städer, strör stjärndoft till barnen och nynnar på frihetens melodier 

vi var vidunder en gång 

MIRAKEL 

svävade över allt som var universum 

sammanlänkade hjärtslag som lovade oss själva att aldrig sluta drömma.

Emma Aurora Vehre-Nilsson är Månadens Poet för maj 2022. Ny dikt publiceras varje torsdag, missa inte!