Idag krönte träden mig till drottning. Nu bugar hela skogen när jag sveper fram över kvistar och barr
som en vålnad.
Jag balanserar på rötter och upptäcker nya stigar. I skogen finns ingen ondska. Där kan jag skrika, sjunga,
rapa och fisa. Jag blir inte kall av den isande vinden och jag är inte rädd trots att den torkar ut mina läppar så att
de krackelerar.
Vid omedvetna stunder pillar jag bort små sårskorpor på
min haka och i min panna men stenarna och mossan skulle aldrig döma mig utifrån mitt rödprickiga ansikte, de skrattar och visar mig sina hemligheter.
Mina torra händer är grå och jag har tappat känseln i mina fingrar. Men i skogen finns ingen ångest. De döda träden lutar sig mot klipporna
och bildar hemliga gångar.
Jag skall aldrig skämmas här. Jag ska regera med rättvisa.
Jag skall aldrig igen fördöma, håna eller hata vintern
eller mig.
