Poesi: Rumtidens illusioner

Duell med tiden
Tiden, vad har jag gjort dig?
För ont, det gör när du flyr mig
Kvar blir inget mer än tomhet
Ett kvalmigt kvävande vakuum
En inbillad väntan in absurdum
En utdragen trängtan så glödhet

Tiden, vad gjorde jag dig till?
Vem kan nu bryta ditt sjunde sigill?
Aldrig du gav din inre karaktär
’Lev i nuet’, är vad man ska
‘Det är enkelt’, är vad alla sa
Men kan ni ej se en annan sfär?

Tiden, när ska vi göra upp?
Trött till tusen på din kupp
Jag är redo i varenda cell
Ditt nu en förrådande kyss
Blott allt är framtid eller nyss
Bjud upp till en sista duell

Är tiden alls
Det är nu det börjar
Floden har tagit med mig
Nedströms, uppströms, med eller mot
Tidsvågor, stillestånd, illusion av något
Räknar du år, räknar du lika fort som jag?

Är tiden mina andetag?
Cellers degeneration, regeneration
Är tiden solar som kommer?
Månens faser, stjärnors rotation
Är tiden alls något?
Påhitt, nätverkets sanna dimension

Det är nu det börjar
Allt jag samlat, allt jag gjort
Det är nu det ska användas
Eller så dröjer resultaten
Finns inga hårda linjer i sanden

Är tiden i vägen för ditt liv?
En saknad, en utandning, en diktator
Är tiden din vän eller ditt liv?
Ett hot, en nostalgi, en framtid
Är tiden alls något, konstant variabel?
Fysikalisk storhet, en abstraktion

Det är nu det börjar
Det är samtidigt som slutet
Allt som aldrig nånsin kommer igen, i verkligheten
Allt som kommer spelas om och om igen, i våra liv
En historielös tid försöker minnas allt
Tills konstruerade minnen dränkts i stoff

One Day or the Other
I’ve tried to...
But still I’m not...
I did do...
Thought this isn’t what I wanted...
But still I’m not...
Want to write as fluently...
As I walk down the streets
Want to think as clearly...
As I see the physical real
I’ve tried hard to...
Try it a little harder...
That was the hardest...
I’ve ever tried...
Wanted to breach the surface
Like a whale from the deep
Wanted to sail the warm winds
Like an eagle drifting the skies
Wanted to roam the jungles
Like a dauntless tiger
But I’m the stranded whale in a strait
An eagle accidentally bound to the ground
A desolated tiger in a rampant cityscape
I’ve tried to...
Write about...
I’ve tried to...
Talk about...
But still I’m not...
Still I’m a human...
Trying something…

I väntan på framgång
Som fången i ingenmansland
Försatt ur spel av tankens lag
Av ångest driven dag för dag
Att finna kornet i öknens sand
Fördes hjälplöst hit av tidens nyck
Bort från examens muntra frid
Till inre slitsam sinnesstrid
Som väckt ur festen med ett ryck
Men världens frihet lyste klar
För inte längre var jag någons slav
Bara lyda skatteverkets krav
Men tvivlet stannar troget kvar
Bland alla frågor inga svar
När göra nästa kliv?
Vem delar nästa giv?
Hur blir nuet till allvar?
Som bubblan i ett glas kristall
Är jag inlåst i klaraste rum
När ska jag inse detta faktum?
Att jag är fast i egna tankars hall
De måste krossas väggar av glas
I detta illusoriska gemak
För framgång är en levande sak
Av väntan går drömmar i kras

Som om lufttrycket kändes

Idag borde jag gjort
Det jag nästan gjorde igår
Men inte kunde göra
Det som väger så lätt
Men som svävar så tungt
I tankens gravitation
Det som måste göras
Men evigt kan skjutas
På obestämd tid

Varför är det alltid så
Svårt att lämna trygghetens hägn, ett slag
Som att något skulle dö, förutan
Och förbli oåterkalleligt, ett tag
Som att blivit nedslagen av något
Och när man reser sig inser att det var en själv
Som att stå still med vatten till vaden
Och samtidigt drunkna i sjön
Som att stå still på fast mark
Och samtidigt sjunka i våt betong

När jag tänker på det blir jag svag
Att försöka något annat stressar
I förrgår var det ment
Igår var det redan försent
Idag kunde det varit i tid imorgon
Imorgon hade varit bra sett till nästa dag
Ju förr hade varit bättre
Men senare får duga
Bara det en gång blir av

Varför är det alltid så
Svårt att förstå sina egna krav
Som att stå still med fast blick
Och samtidigt falla i epileptisk rymd
Som att falla i mörker och färgat fyrverkeri
Och samtidigt ligga spänd på ett golv
Som om armar och ben var ballonger
Och samtidigt fyllda med spackel så vått
Som att veta ungefär exakt vad
Och samtidigt slinter ständigt tanken

Idag borde jag gjort
Det jag nästan gjorde igår
Som en knopp som försöker slå ut
Ett huvud som pressas samman
Utan att något klämmer
Som om lufttrycket plötsligt kändes

Toner
Först när jag sluter ögonen
Ser jag musiken fullt ut
Den så kallade världens
Redan fabricerade syner
Redan sedda intryck
Så slitna och våldsamt trängda
Inom fysikens lagar stängda
Kan inte längre nå mig
Det inre får växa fram
Och breda ut sig fritt
Essensen smeker ögonblicket
Susar behagligt fram
Skoningslöst och sant
Det tröstar och hjälper
Men aldrig så intensivt starkt
Som då blicken mot utom
Överraskar all föreställning
Och ger samma syn som inom
Då krockar två världars singularitet
Slungas samman med kraft
Vrider om långt därinne
Selekterar allt där ute
Du ser ett minne skapas
Känner en tid präglas
Där och då är livet vackert
I en dröjande efemär
Lika omöjlig att fånga
Som omöjlig att glömma
Jag vill förbli något annat
En rökpartikel på en scen
En stråle i solens sken
En ton i musikens kvitter
En flinga i snödrivans glitter