Skip to main content
05 maj 2022 Emma Aurora Vehre

Poesi: salthet

jag ville skriva om saker som brinner. om det som gör ont

satte mig på en busshållplats

en trottoarkant i innerstaden

såg livet gå förbi

människor i rörelse. kroppar i snabba frekvenser. som havsskum i kallt novembervatten

köerna ner i tunnelbanan

mötet med kallt avgrundsvatten

och ögonen som alltid viker nedåt

automatiserade processer

mekaniskt...

som ingrodd metall i vävnader

en enda riktning etsad fast i kraniet

alla bär på gasmasker

och stora tjocka kroppshyddor. landskap av ett helt inplastat samhälle

som inte får gå sönder

evolutionen till sin spets. det är blodomloppet

gammalt syre in och ut. hjärta benmärg lungor. fram och tillbaka, hela tiden. du får aldrig
sluta. att stanna är att förlora, försvinna iväg. överlevnad handlar om att pågå
att ständigt vara pågående

fyra meter över jorden och du är trygg

fyra meter från närmaste andetag och hjärtat är säkert

en bröstkorg och du behöver inte känna

en ytspänning och liven separeras ifrån varandra

picasso och delarna behöver aldrig sammankopplas igen

men jag saknar dig

jag ville skriva om saltet på kinder

om tingen som skaver

om det som tyst faller genom rymden

det ansiktslösa i den vilsna

och om det som inte får kännas

satte mig ner och letade efter tårar

efter skavsåren i sprickor

vårknopparna i blöt cement

men i betongstäder växer bara fasader

den där frusenheten i det vissna

smaken av att inte komma fram, leva vid ytan. att aldrig komma längre ner än stadiet där en
kippar efter luft. som en liten kropp som ännu inte lärt sig andas
       dom är borta nu

människorna,
dom som levde utan metall och andningstub
dom som gick med barafotafötter i gräset för att smaka av existensen

blommade på våren och regnade på hösten

blåa gröna bruna ögon i de förlorade blickarna

människan

det var hon

hon som försvann

hon som skrev sin livshistoria i havet

hon som vadade bland vågor, ville ta alla i handen

den sista som gick utan rustning

hon som

satte sig ner på en trottoarkant en regnig höstdag

i myllret av ett sorl som ingen annan hörde

och skrev om skrämseln. om elden

den när en inte vet om en är verklig

den som skaver när salt är krafter bort

när människor är stelnade varelser
och folkmassor den ensammaste platsen på jorden

när det är mycket enklare att bära metall och följa strömmar

bussar kom

fötter klev av och fötter försvann

och hon svarade

en bleknande gestalt bland betongstäder

jag saknar dig med.


Emma Aurora Vehre-Nilsson är Månadens Poet för maj 2022. Ny dikt publiceras varje torsdag, missa inte!