Poesi: salthet
jag ville skriva om saker som brinner. om det som gör ont
satte mig på en busshållplats
en trottoarkant i innerstaden
såg livet gå förbi
människor i rörelse. kroppar i snabba frekvenser. som havsskum i kallt novembervatten
köerna ner i tunnelbanan
mötet med kallt avgrundsvatten
och ögonen som alltid viker nedåt
automatiserade processer
mekaniskt...
som ingrodd metall i vävnader
en enda riktning etsad fast i kraniet
alla bär på gasmasker
och stora tjocka kroppshyddor. landskap av ett helt inplastat samhälle
som inte får gå sönder
evolutionen till sin spets. det är blodomloppet
gammalt syre in och ut. hjärta benmärg lungor. fram och tillbaka, hela tiden. du får aldrig
sluta. att stanna är att förlora, försvinna iväg. överlevnad handlar om att pågå
att ständigt vara pågående
fyra meter över jorden och du är trygg
fyra meter från närmaste andetag och hjärtat är säkert
en bröstkorg och du behöver inte känna
en ytspänning och liven separeras ifrån varandra
picasso och delarna behöver aldrig sammankopplas igen
men jag saknar dig
jag ville skriva om saltet på kinder
om tingen som skaver
om det som tyst faller genom rymden
det ansiktslösa i den vilsna
och om det som inte får kännas
satte mig ner och letade efter tårar
efter skavsåren i sprickor
vårknopparna i blöt cement
men i betongstäder växer bara fasader
den där frusenheten i det vissna
smaken av att inte komma fram, leva vid ytan. att aldrig komma längre ner än stadiet där en
kippar efter luft. som en liten kropp som ännu inte lärt sig andas
dom är borta nu
människorna,
dom som levde utan metall och andningstub
dom som gick med barafotafötter i gräset för att smaka av existensen
blommade på våren och regnade på hösten
blåa gröna bruna ögon i de förlorade blickarna
människan
det var hon
hon som försvann
hon som skrev sin livshistoria i havet
hon som vadade bland vågor, ville ta alla i handen
den sista som gick utan rustning
hon som
satte sig ner på en trottoarkant en regnig höstdag
i myllret av ett sorl som ingen annan hörde
och skrev om skrämseln. om elden
den när en inte vet om en är verklig
den som skaver när salt är krafter bort
när människor är stelnade varelser
och folkmassor den ensammaste platsen på jorden
när det är mycket enklare att bära metall och följa strömmar
bussar kom
fötter klev av och fötter försvann
och hon svarade
en bleknande gestalt bland betongstäder
jag saknar dig med.
Emma Aurora Vehre-Nilsson är Månadens Poet för maj 2022. Ny dikt publiceras varje torsdag, missa inte!
