Ikväll ruttnar poesin ner till mina händer
Ångest är energi som aldrig kan försvinna
den lever i väggarna
På kvällen innan jag somnar
ser jag att den ser mig
Som fick mig att glömma
Vi stod i korsningen och väntade
på något slags avsked
har jag skrivit om och om igen tusen gånger
Jag ville skriva om senast jag såg dig
men det finns inte tillräckligt många ord
Jag vill inte kasta mig framför bilarna längre
men jag önskar att det fanns något som fick mig att glömma
Självömkan
På lördagen gick jag ut tre gånger
det var höstens första kalla dag
och vindstilla
Min skugga hoppade från gruset till träden, stängslen och husfasaderna
den sista gången
för att solen gick ner
Jag gick förbi mitt gamla barndomshem
ett av alla
och rönnen lyste orange mot de gulnande löven
Jag speglade mig i fönstren till barackerna
de satt upp på min gamla skolgård
Skolans huvudbyggnad var tillfälligt stängd
Jag bad flyttfåglarna i himlen
att ta mig med
men dom ville inte heller ha mig
