Poesi: solstormar
solstormar i hjärtestäder
av sista aprildagar och vårsnö i sockrade själar
dansar hon i nattens eclipser
blå spårvagnar, järntorget fyrahundrafemtio gånger om
ropar till vinden, en främling utan rötter
att hjärtslagen börjar när tiden står still
börjar i solstormarna
när havet och himlen brinner.
i stunder av trubbiga kontraster
ungdomens kärleksmöten och ålderdomens farväl
när idyllens ögonblick plötsligt en dag går förlorade.
vi var vilsna ungdomssjälar som hittade hem
fjärilar sockervadd och krimskrams
log vi mot hela världen
hoppades att kanske kan allt förbli just såhär.
men ungdom är illusioner
tillfällig doft av frihet dans kärlek som sakta tynar bort
blir till oändligt många farväl till tider en älskat. barfotafötter, skavsår på sommarben. nätter då en aldrig sover, går längs havet, smakar av barndomens kust och ser hela världen vakna till klockslag närmare ett slut.
02:25. skriver mail. skriver alla ord jag aldrig sagt. tatuerar in solskensdagar i huden.
memorerar toner, tempo i sötvattensorl, trotsar fysikaliska lagar
likt humlevingar som alla sa var för små, men som flyger ändå.
kom så vi flyger en sista gång
lever den sista dagen
andas trollsländor ut i fingerspetsarna
och trotsar tiden, gravitationen
ser spårvagnarna trassla in sig själva
en hel stad av sammanflätade tider som går i cirklar, kommer åter
eller kanske aldrig mer igen.
fem år senare
eller kanske imorgon
sitter hon bredvid mig
den där solstormen som en gång var jag
i aprils frusna vintersnö och nostalgiska strålkastare över nybyggnationer och motorväg
funderar på filosofins alla frågor
viskar till vinden
tänk att evighet tillslut bara var en fantasi.
Emma Aurora Vehre-Nilsson är Månadens Poet för maj 2022. Vill du också få dina dikter publicerade hos oss i höst? Ansök till att bli Månadens Poet här, senast 19 juni!