Poesi: solstormar

solstormar i hjärtestäder 

av sista aprildagar och vårsnö i sockrade själar 

dansar hon i nattens eclipser 

blå spårvagnar, järntorget fyrahundrafemtio gånger om

ropar till vinden, en främling utan rötter 

att hjärtslagen börjar när tiden står still 

börjar i solstormarna 

när havet och himlen brinner. 

i stunder av trubbiga kontraster 

ungdomens kärleksmöten och ålderdomens farväl 

när idyllens ögonblick plötsligt en dag går förlorade.

vi var vilsna ungdomssjälar som hittade hem 

fjärilar sockervadd och krimskrams 

log vi mot hela världen 

hoppades att kanske kan allt förbli just såhär. 

men ungdom är illusioner 

            tillfällig doft av frihet dans kärlek som sakta tynar bort
blir till oändligt många farväl till tider en älskat. barfotafötter, skavsår på sommarben. nätter då en aldrig sover, går längs havet, smakar av barndomens kust och ser hela världen vakna till klockslag närmare ett slut. 

02:25. skriver mail. skriver alla ord jag aldrig sagt. tatuerar in solskensdagar i huden.
memorerar toner, tempo i sötvattensorl, trotsar fysikaliska lagar 

likt humlevingar som alla sa var för små, men som flyger ändå. 

kom så vi flyger en sista gång 

lever den sista dagen 

andas trollsländor ut i fingerspetsarna 

och trotsar tiden, gravitationen 

ser spårvagnarna trassla in sig själva 

en hel stad av sammanflätade tider som går i cirklar, kommer åter 

eller kanske aldrig mer igen. 

fem år senare 

eller kanske imorgon 

sitter hon bredvid mig 

den där solstormen som en gång var jag 

i aprils frusna vintersnö och nostalgiska strålkastare över nybyggnationer och motorväg

funderar på filosofins alla frågor 

viskar till vinden 

tänk att evighet tillslut bara var en fantasi.

Emma Aurora Vehre-Nilsson är Månadens Poet för maj 2022. Vill du också få dina dikter publicerade hos oss i höst? Ansök till att bli Månadens Poet här, senast 19 juni!