Poesi: Tid och sand
En stund
lägger sig solen över dina ögon
Vi är äckligt nära varann
och jag kan inte känna mina armar längre.
Tiden rinner ut
mina revben värker
jag älskar dig.
Teheran står i lågor
brinnande sand
ekande skott
långsamt krig.
Tid nu
tid förgången
Sol
måne
Paradis och
storm
Materia
energi
Början och
slut
Vi kan bryta oss genom hud
men inte genom atmosfären.
