Poesi: Visioner

Jag föreställer mig ärkeänglarna som tre meter långa män med kalkstenshy och med ansikten som grekiska ynglingar,
cirkulerande över molnen, urtida, passiva
det var bara när jag var väldigt full och väldigt ensam som jag tänkte på Gud och Jesus och änglarna, oftast i
en busskur tidiga vintermorgnar, året då jag bara ville ha dimma och glömska och oavbruten drömlös sömn
och Gud kom till mig i ljuset från gatlyktor och reklamskärmar och jag grät och grät och frågade honom vad
jag hade där att göra, varför jag inte kunde stanna hemma och snön föll så vackert att jag var tvungen att
blunda för att inget vackert i universum var skapat för mig att se på

jag vaknar med kappan och skorna på i sängen, mina strumpbyxor sönder och knäna upprivna, jag drar av
den färska skorpan och slickar blodet från fingrarna
solen skiner genom gardinerna och ljuset är så starkt och vitt och jag tänker på människoaporna som en gång
vandrade genom högt gräs på savannerna och föreställer mig lukten av jorden innan jordbruk och industri,
innan vi byggde tempel och rev ner dom, den luktade av mineral och blommor, som ett växthus
jag klär av mig naken och går till handfatet, mitt ansikte är svullet och jag tänker på Sylvia Plath, hon skrev
någon gång att hennes ansikte var så svullet att hon såg ut som en indian, vad nu det betyder
jag fantiserar ofta om att resa till galna rasistiska Amerika och att få se allt jag hört om, de fanatiska kristna
och deras bultande hjärtan, opioidspökena i mellanvästerns småstäder, diabetikerna, rika hemmafruar och
deras kristaller mot oro, ålder och fattigdom och eldarna som aldrig slutar brinna i Kalifornien

jag tror jag kanske skulle kunna höra hemma där, jag har varit galen sen jag var barn och sadisten gjorde det
bara värre, jag tror jag har fått permanenta hjärnskador, de har sagt att jag ska få träffa en rättsläkare om det
snart, som ska utvärdera mina skador, eller avgöra hur farliga skadorna kan ha varit
sånt går inte att prata om
det går inte ens att tänka på
ibland så kan jag så tydligt föreställa mig hur det skulle kännas om en ängel skulle lägga sin hand på mitt
huvud och välsigna mig och fylla mig med Guds ljus och försoning
alla mina vänner är ateister, så jag är tyst om det

jag går ut och röker på gården, Lena sitter redan där med sin sorgsna blick och lila naglar och berättar om
mannen hon gick med hem igår, jag föreställer mig att en kamera långsamt zoomar in på hennes ansikte, jag känner
mig klaustrofobisk, galen, hon säger att han jobbar med IT, alla män jobbar med IT
jag vill ta med henne till Sixtinska kapellet och hålla om henne bland turisterna och viska "Du är så mycket
mer" men jag vågar inte säga det till henne så istället säger jag "Jag tror aldrig jag har sett en himmel lika blå
som den här" och hon svarar "Inte jag heller" och vi ser upp mot himlen och hon säger inget mer om mannen

jag lägger mig i sängen igen och längtar till kyrkan i Forshem, de medeltida keruberna i taket, alltid samma
psalmer "Var glad, var glad och prisa vår herre och Gud"
allt det verkade så lätt för mig då
att vara god, att göra rätt, att hålla Gud i hjärtat
jag vet inte när det blev svårt
men det blev svårt
och jag gör fel val hela tiden och jag vågar inte be om förlåtelse
jag litar inte längre på att jag någonsin kommer bli god igen
jag har försökt att inte tro på Gud sen jag var fjorton år gammal, leva livet trolöst, skapa min egen moral, min
egna mening, förlåta mig själv för mina synder och min ondska, ligga med vem som helst, sätta mig själv
först, vara arg och girig och svartsjuk, fly in i tomheten, i kaoset, intet, glömskan
jag kände honom alltid och hur ont det än gjorde, även när jag satt på knä i mitt flickrum och skrek hur jag
hatade honom, hur mycket jag än försökte förneka honom, så var han lika verklig som allt för mig

jag somnar och drömmer inte
vaknar i mörker och stirrar ut i det
ligger jag bara stilla nog kan jag bli ett med det
och jag andas tyst och hoppas på att långsamt
och smärtfritt
försvinna in i natten