Poesi: Hanna Axelsson #3

En vän sa en gång att om jag var ett djur skulle jag varit en vit duva,
alt. oblyg ilska förklädd till dikt

En ockrafärgad fågel trampar sönder sina ägg i boet,
till en fågelskådares outsägliga fasa.
Skådaren skyndar att rapportera och
(religiöst betingad) verksamhet
sammankallas skyndsamt.
Implikationen diskuteras med stor gravitas:
tänk om inga ägg läggs av någon fågel mer.
”Extinction Is Forever” skrek en inbjuden radikal nasalt.
”En antågande Masspsykos bland Fåglarna,”
dessa hjältemodiga skådares anekdotiska slutsats.

Och de tror på en fjärrstyrd satansängel med
makt över vad som (av dem!)
benämns som landets äggläggande fjäderfän.
”Främmande Influens från Främmande och Felande
som förvrider våra hönshjärnor,
är den enda rimliga
förklaringsmodellen
som ni ser,” sa
ordföranden högdraget till
en enligt denne vilsekommen
duva utanför mötets fönster.

Och de väser, dessa de bittraste av fågelskådare,
då de såg även vilda fåglar flyga,
hellre än lägga deras ägg.

Kärnan består i att människan aldrig varit fågelns mått.
Känner vi igen oss?

Och om vi så knipsar sönder våra
äggs färd mot kyckling
och ni ser livet metaforiskt
krossas och rinna ut på de
ockrafärgade golven.
Och era mungipor vänds i fientlighet
och någon rättighet indras,
och något störtas
och ni skriker tills ni tystnar,
hesnar till krax:
så svävar jag vidare
utan att krossa ägg
eller flaxa med håv
efter andra vilda fåglar,
och kommer aldrig som
ockrafärgad fångad fågel
trampa ägg i boet.

Men så kraxas det av någon:
”Du, du där, dumma
(och även faktiskt fula) är
tydligt en brevduva?!
Förledande meddelandeduva!
Du är ondskan själv som
flyger världen runt
(och för övrigt förvrider andra hönshjärnor)
och offrar de ägg du aldrig lagt
för flygandets skull!”

Och jag klöser till med nu skitiga klor.
För mina ägg är avknipsade och under kontroll:
min kontroll
och jag tar dem med mig i graven.