Poesi: Hanna Axelsson #4

Jag är pålitlig som ett stormande hav,
min självinsikt är skarp som ögonen hos en mullvad,
min styrka är som en fjärils vingar:
kan bära mig själv, men inget mer.

Miljoner fjädrar har ålagts mig som börda,
de är väntade och förväntade,
och även fullt rimliga.
Men mina vingar sviktar ändock erbarmligt.
Jag sviktar enfaldigt.
Brinnande fjädrar ryker i kraschen.

Mitt bland brinnande fjädrar står jag och skriker.
Orden är klara som kristall och kritiska mot allt:
och med ett nät av ord ska jag även få er att mildra mitt fall.
och se så:

När fjärilsvingar är svagare, lossnar och lossas
och spikas upp bakom glas och ram,
står herrar
och damer
och andra neurologer
och antecknar med ett stort intresse.

Skärskådning av en diagnos:
nu har jag nått er sympati.

Nu när fjärilsvingar brister
tycker ni att mina ord är så vackra att ni gråter
och mina ord sviker mig aldrig
och ur askan från brinnande fjädrar,
från en svag sval rännil till hav
flyger mina ord,
min osvikliga skräll!

och ni fångar mig.