Poesi: Novemberlyster

Det är snart vår igen.
Försöker dechiffrera verkligheten med min kolkrita
Sitter instängd bakom min kompis förgulnade vävtapeter
Jag känner mig lagom lycklig och väldigt hungrig
Hur ska jag kunna leva nu?
När jag bara sitter ner
instängd bakom förskräckliga tapeter.
De säger att det är en tillfällig lösning.
Jag säger att det är ett ändamål med utvecklingspotential.
Jag måste bort härifrån.
Jag måste rymma.
Bort dit solen aldrig lyser
och jaguaren aldrig hittar mig.
Där änglarna dansar bugg med varandra.
Dit vill jag fara.

Varför är egentligen alla poeter deprimerade?