Poesi: Verklighetsflykten

Jag är ingen människa längre.
Jag är en roll i min egenskrivna pjäs.
Spelad i bakhuvudet
ackompanjerad av hjärtslag.

Jag är bara förhoppningar
av det jag kunde vara.
Inget mer.
Jag kan inte längre simma
Jag kan inte längre känna.

Jag drömmer
om mardrömmen
jag lever i
och jag känner
all smärta jag förtjänar.

Jag har ett hundhuvud.
Och en akilleshäl.
Och ett körsbärsträd
som aldrig vill blomma.

Livet ska sparas på.
Benen måste våga gå.
Glädjen ska bära sorgen
i sin varma farm.
Det måste vara vara så.

Jag ska glädjas åt alla
Facebook-gratulationer
och leva i sinnesro.
Jag är ju ung fräsch
trots mitt vällevda
och erfarenhetsbaserade intellekt.

MIN HJÄRNA ÄR EN FEBERYRA
SOM MIN OMGIVNING FÅR TA
ALLDELES FÖR STOR DEL AV
MEN GUDS OLYDIGA NÅD
LYCKAS OMFAMNA MIG ÄNDÅ.

JAG ÄR INTE RÄDD FÖR
ARBETSMARKNADENS VILLKOR.

Snart kommer allt bli som vanligt <3