Krönika: Det doftar gräsliga skolastiker i min choklad
Varje kväll brukar jag sätta mig ned med en kopp varm choklad (respektive the) och läsa vad som för mig alltid verkat vara en slags gräsmatta av korta strån. Bestående av texter. Sådana stråns texter kan vara allt från korta noveller från Parlandbröderna och Agnes von Krusenstjerna; inslag i kultursidorna i tidningen; dikter på olika hemsidor där folk fritt får lägga upp; och ibland till och med sådana alster som de andra på KulturUngdom lägger upp. Jag brukar dricka lugnt, läsa noggrant - då jag inte gärna vill missförstå vad jag läser - utifall att jag skulle våga ifrågasätta vad det nu är jag läst. Och alltför ofta när jag läser texter på detta, vårt språk, svenska, finner jag dock en för mig olycklig nämnare: Klyschor. Och jag vill inte låta klyschig, men varför just klyschor?
Varför är klisché stilfiguren de flesta vill kuva sig under? Nu har jag använt det ordet för mycket så jag pausar med att nämna det vid namn ett slag, annars blir det klyschigt. Därmed vill jag istället ta er, när jag sitter och skriver med en kopp varm choklad och ögnar denna text noga, i min alltför billiga - alltför varma - Kålltorpsövervåning, till en viss slags tanke.
Till att börja med vill jag meddela att jag, lika mycket som dem jag klagar på, konstant använder mig av stilfiguren i fråga. Hela tiden faktiskt. Det faktum att jag kritiserar på sättet jag kritiserar är en djupt gående nit i hela mitt argument. För, när jag verkligen sätter mig och finkammar alla texter jag skrivit (till och med denna!) ser jag rentav alltid små loppor som trillar ned i handfatet och får kravla runt förstrött för att söka en ny text att angripa. Testar ni själva skall ni säkert se att ni låtit någons loppor täcka era texter, ni med.
Tankedödande tankar. Förlängda ordstäv. Vart vill man komma med något sådant i sin skildring? Till att börja med vill jag ställa mig på samma sida av leklinjen som de som tycker klischéer är okej. Då kanske jag skulle kunna säga att jag vill använda mig av dessa om jag vill göra ett avslut; hugga av någon tanke. Kanske med någon jag inte längre vill prata med, så jag säger något i stil med: “Och så var det med det”, varpå jag klappar mina vader; ställer mig upp; lämnar kafféet; och vi båda är tomma. Nej, det här var nog ändå inte exemplet som rättfärdigade klyschan. Man kanske kan vara lite mer meta: “Nu när jag sitter här och skriver om att skriva rätt, visst är det då coolt att använda sig av just det jag skriver om att inte använda? Då får jag ju direkt en bra poäng!”. Jo, denna typen av tanke om tankar ser ju lite småcool ut på papper, men den är fortfarande Tom. Förfärligt tom. Tills vidare kanske vi får ge upp med sökandet på en god klyscha.
Jag vill kalla den skaran folk som glatt söker sig till klyschornas ljus (det lilla ljus som därifrån ännu har sin grund åtminstone) för skolastiker. Inte skolastiker i sin riktiga mening. Alltså inte katolska tänkare från medeltiden. Utan hellre syftar jag på känslan som artar sig från vad dessa tänkare höll på med: att bara tala och skriva utifrån ett väldigt välodlat och av-andra-redan-tänkt mönster. I nutidens fall: till synes nyskapande idéer man sett på Instagram, TikTok eller BeReal och sedan tänkt: “detta är rätt; detta är nu en del av mig”. Nej, detta är klyschor och från och med nu, du med.
Självklart är detta en grov generalisering, för det fanns tänkare bland skolastikerna då, och det finns tänkare bland skolastikerna nu, som haft ovärderliga idéer. Men, på ett söndernött sätt. Ett sätt som är tråkigt.
Dessutom kan det vara farligt. Farligt på riktigt. Leda-till-folks-död-helt-utan-mening farligt. Men den typen av farlighet är redan skriven om av varje politisk tänkare som någonsin levt och jag är ingen politisk tänkare. Klyschigt och lätt: Hitler använde dem i propaganda. Nu bör ingen längre vilja använda dem, för det gjorde ju Hitler! Bom–Pang; Lösning: nådd.
Vad jag ber om är dock inte originalitet i sig, för att bara vara originell är klyschigt det också. Nej, jag ber om att man skall vara intressant. Vara klyschig när det är intressant; vara originell när det är intressant; inte Copy-Paste hela tiden; men ändå inte leva i en helt enslig stuga heller. Man kan hitta en plats som är, klyschigt sagt, lagom.
Jag vill dock varna för vad man kallar klyscha. Paradoxalt nog blir det annars klyschigt att kalla saker klisché! Därmed tänker jag banka ihop staketet som visar vilken sida av världen klyschan är på här och nu: “ett osmakligt återbruk av kulturella strömningar som är så pass använda att återbruket tvingar läsaren att kvida”.
Jag ber inte nödvändigtvis om “att vara sig själv”, som kanske skulle kunna vara den klyschiga slutsatsen här. Jag ber om att smaka ordentligt på chokladen man tänkt ihop. Jag ber om att be. Be efter mer; be efter mindre; vara mer; vara mindre – att vara ett ordentligt välsmakande strå i gräsmattan.
William Ahlstedt
Då: Klantig.
Nu: Klantigare.
Sen: Klantigast.
Motto: ”Magi är så vanligt att man skulle kunna göra vetenskap av’t!”
