Krönika: Ska du verkligen filma konserten?
Klockan är 00:24 i Grebbestad i norra Bohuslän. Jag leder min cykel längs en grusväg genom natten bland ängar, fält, klippor, skog, och får vars ögon lyser upp som i en skräckfilm när cykellampan riktas åt deras håll. Känner mig levande. Plötsligt uppenbarar sig månen och jag fylls av omedelbar extas. Ser min hand sträckas ned mot väskan och hur den tar fram mobiltelefonen för att fotografera den. Men till min stora besvikelse blir bilden ful; månen krymper och tappar all färg, och omgivningen syns inte. Ett ögonblick senare tittar jag upp och den magiska stunden känns som bortblåst. Vad hände?
Vi lever i en tid där människor går runt med varsin kamera i fickan som kan fånga ett ögonblick närsomhelst varsomhelst, och det är ändå rätt anmärkningsvärt; i endast en bråkdel av mänsklighetens historia har vi haft möjligheten att fotografera. Den instinktiva särskiljningen mellan en avbildning i ett skissblock och ett fotografi, skulle nog visa att den ena är en förvrängd och opålitlig tolkning, medan den andra är någon form av direkt facit. Som konsekvens får det oss att tro att fotograferande förevigar stunder, likt vattenskålen av minnen i Harry Potter. Det vi inte tänker på är hur det verkliga livet visuellt är tredimensionellt och att vi har fyra andra sinnen som utgör en minst lika stor del av den mänskliga upplevelsen. När du kollar på gamla bilder, känns det verkligen som att du färgstarkt återupplever de enskilda stunderna för det de faktiskt var, som om professor Dumbledore var vid din sida? Fotot för med sig en falsk trygghet om att stunder kan förevigas från en plats av desperat och ofta ogenomtänkt sentimentalitet.
Några fler frågor uppstår. Hur ofta kollar du egentligen igenom din kamerarulle, och känns det värt det om du tänker på hur mycket tid och tanke du lagt ned? Inom några månader blir ditt fotografi av ett vackert landskap i stort sett utbytbart med en standardiserad bakgrundsbild för Windowsdatorer, fast med sämre upplösning. Du minns inte. Men huvudproblemet appliceras även på de foton man kanske mest associerar med bevarade minnen, det vill säga bilder på människor eller specifika platser. De bilder som sannerligen är ovärderliga och förgyller ens liv på ett unikt sätt.
Men hallå, fotografi är ju en konstform. Och det är otroligt kul att dokumentera i foto. Kanske kan man hitta någon form av mellanläge, där man kan ta bilder, men samtidigt få tyst på rösten inom en som helt gränslöst viskar att nu kanske du skulle kunna ta en bild? Få tyst på rösten som ber en ta bilder att ladda upp på sociala medier. Vi kan dock inte klandra och dumförklara oss själva för behovet att föreviga i sig. Det är mänsklig natur, och i en tidsålder av överflödiga inkonsekventa informationsströmmar och till synes universell utbytbarhet är det inte konstigt att vi till varje pris famlar efter något konkret att hålla nära våra hjärtan. Men kanske kan vi finna det vi söker, i alla fall delvis, någon annanstans?
När det kommer till kritan blir samlingen av bilder på ens mobiltelefon inte en samling av stunder som man upplevt, utan en samling av stunder som man nästan upplevt. Den tragiska förlusten stirrar en rakt i ansiktet. Varför skulle den visuella, simplifierade, bilden av stunden vara viktigare än helhetsupplevelsen i nuet? Jag tittar ut över havet denna gång och mina kompisar är fina och vi är unga och eviga. Impulsen uppstår… jag hämmar den. Fast bara en bild kanske? Den oundvikliga frågan uppstår: hur ska jag nu omfamna denna stund när jag inte kan fånga den? Kan ett ögonblick ha ett värde utan en garanti på att det kommer bli ihågkommet?
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.
